Det här med att vara ignorerade av sin samtid, men senare geniförklarade, har jag varit inne på tidigare i den här bloggen. Och frågan är om inte praktexemplet, i alla fall i min bok, är Arthur Lee och hans band Love, som när de var som mest aktiva på 60-talet knappt syntes på topplistor. De senaste femton åren har det varit annat ljud i skällan, och deras tredje album, ”Forever changes”, brukar betraktas som ett av de bästa albumen någonsin.

Love bildades under tidigt 60-tal av sångaren och gitarristen Arthur Lee, tillsammans med Bryan MacLean, som då turnerade runt med The Byrds som deras gitarrtekniker. Efter att basisten Ken Forssi, trummisen Alban Pfisterer och gitarristen Johnny Echols kommit med tog namnet The Grassroots, som dock visade sig vara upptaget av ett band som precis hade börjat göra ett namn. Istället döpte de gruppen till Love, och 1966 kom första singeln, en cover på Burt Bacharachs låt ”My little red book”, en cover som blev en smärre hit. Samma år kom det självbetitlade debutalbumet, som innehöll en salig blandning av garagerock och Byrds-inspirerad folkrock, en blandning som egentligen skulle stå sig igenom hela bandets 60-talsproduktion. På uppföljaren ”Da capo”, som kom året efter, grävde Lee ner sig ännu mer i olika musikstilar, och det är en ganska schizofren skiva, även om den är otroligt bra (bortsett från ”Revelation”, ett 19 minuter långt jazzbluesjam, en låt som upptog hela andra sidan på den ursprungliga vinylutgåvan). Här hittar vi bland annat den synnerligen underliga men genialiska ”Stephanie knows who”, som börjar i någon form av valstakt, för att sedan bli garagerock, för att sedan bli en jazzlåt. Att Arthur Lee skrev så här komplexa låtar vid lite drygt 20 års ålder är minst sagt imponerande! På ”Da capo” finns också en av bandets mest kända låtar, ”Seven and seven is” (som brukar kallas en av världens första punklåtar), med en drivande, mullrande basslinga, och ett hysteriskt trumkomp av Pfisterer (det ryktas att han blev så trött i armarna efter tjugo omtagningar att Lee fick byta av honom bakom trummorna, så vem som spelar på den släppta versionen är det ingen som riktigt vet). Ungefär vid den här tiden byttes Pfisterer ut, och in kom istället Michael Stuart på trummor, medan den forne trumslagaren fortfarande var med på ett hörn och spelade lite klaviatur när det behövdes. Med denna sättning spelade bandet i det nyss nämnda mästerverket ”Forever changes”, där Lees låtskrivarförmåga var bättre än någonsin. Egentligen är hela albumet helgjutet, och är en av få skivor som jag kan lyssna på från början till slut och inte ens fundera på att hoppa över något spår. Vi ska inte heller förringa MacLeans bidrag i form av den flamenco-influerade ”Alone again or” och ”Old man”, som båda är väldigt fina.

Det finns otroligt många rykten om Love, och ett av de mest ihärdiga är att bandet vid den här tiden var så sönderknarkade att de knappt kunde spela på sina instrument, vilket gjorde att studiomusiker fick plockas in för att slutföra inspelningarna av ”Forever changes”. Arthur Lee själv har senare förnekat detta, men man kan ju aldrig vara säker. Han själv verkar inte heller vara världens mest pålitliga kille, direkt (ett annat rykte säger att han hamnade i fängelse för att han sköt en granne som klagade på att han spelade musik för högt). Det var hur som helst svårt att hålla ihop bandet, så kort efter att skivan släpptes upplöste Lee bandet, för att sedan återbilda det med nya medlemmar kort därpå. Sedan fortsatte han mer eller mindre regelbundet under 70-talet, men inga av de efterföljande skivorna är direkt något att ha, även om enstaka guldkorn går att finna här och var.

Under större delen av 90-talet var Lee sedan borta från musikscenen, eftersom han tillbringade tiden i fängelse, men under tidigt 2000-tal gjorde han comeback, och turnerade 2001 runt i världen med ett nytt Love, bestående av bandet Baby Lemonade. De framförde ”Forever changes” i sin helhet, uppbackade av en svensk stråk- och blåssektion, plus lite andra Love-låtar. Turnén, som bland annat stannade till i Stockholm, fick väldigt bra recensioner, och en DVD inspelad i London släpptes efteråt. 2006 avled han slutligen i sviterna av leukemi, och nu har istället Echols börjat spela med Baby Lemonade under namnet Love Revisited. Man kan konstatera att de inte riktigt ger sig i första taget.

Det börjar bli lite tjatigt det här, men återigen var det otroligt svårt att välja bara en låt att tipsa om. Eller, ja… egentligen kan ni ju ta alla låtar som länkats till här ovanför som tips också. Men det finns så många fler. ”The red telephone”. ”You set the scene”. ”The castle”. “The good humor man he sees everything like this”. "Always see your face". Listan fortsätter och fortsätter. Men med tanke på att jag tjatat så mycket om Eggstone i den här bloggen, så tänkte jag att ”¡Que vida!” från ”Da capo” kunde passa. Om man bortser från Arthur Lees sång, skulle det här absolut kunna vara en låt med våra skånska stoltheter. Bossanova-takten, de konstiga ackordbytena, den lite udda låtuppbyggnaden… allt finns här, inspelat ungefär trettio år före Sunding och kompanis skivor.

Love – ”¡Que vida!” (1967)