Det finns många exempel på så kallade ”one hit wonders” som egentligen förtjänar att bli ihågkomna för mer än sin enda hit på topplistorna. Bara för att de inte lyckades charma alla världens skivköpare mer än en gång, så betyder ju inte det att resten av deras produktion är dålig. Visst, i lika många fall är det säkert så – att hiten var en riktig lyckoträff. Men ofta kan det vara värt att i alla fall ge artisten eller gruppen i fråga en extra chans. White Town, som jag ju skrev om i förra inlägget, är ett väldigt bra exempel på en sådan artist. Och Nik Kershaw.

För många här i Sverige är Nik Kershaw mest känd för den stora framgången ”I won't let the sun go down on me” (och eventuellt också den lite senare ”The riddle”), men hemma i England hade han många hits under sina glansdagar på mitten av 80-talet. Faktum är att många av dem blev smärre hits även här, men det är få av dem som överlevt till idag, och på 80-talssamlingar är det oftast någon av de två nyss nämnda låtarna man stöter på.
Nik, som i år fyllde 54 år, föddes i Bristol, men flyttade snart till Ipswich, där han lite senare i livet började spela gitarr med olika jazz- och funkband. När hans sista band, Fusion, lade av 1982, försökte han sig istället på en solokarriär, och året därpå kom första singeln, den redan nämnda ”I won't let the sun go down on me”. Fast det blev ingen hit direkt, utan det var först efter framgången med uppföljaren ”Wouldn't it be good” som skivbolaget beslöt sig för att ge debuten en chans till, och vips så hamnade Nik på Europas alla topplistor. Debutalbumet ”Human racing” sålde också bra, och gav honom en bunt hitsinglar i hemlandet. Samma år, 1984, var det så också dags för det andra albumet (han jobbade onekligen snabbt), som fick namnet ”The riddle”. Titelspåret, med sin färgsprakande och smått surrealistiska video, blev en stor hit både i England, övriga Europa och i USA, där MTV hjälpte till att lansera honom med hjälp av musikvideon. Andra framgångsrika singlar från albumet var ”Wide boy” och ”Don Quixote”, som Nik bland annat framförde i det klassiska svenska TV-programmet ”Nöjesmassakern” (kolla här).
Efter att ha spelat på den gigantiska Live Aid-galan 1985 släppte Nik tredje albumet ”Radio Musicola”, som inte slog lika mycket som de två tidigare, och efter det försvann han mer eller mindre från rampljuset. Dock fortsatte han att släppa skivor under eget namn utan att någon egentligen brydde sig. Som låtskrivare åt andra var han däremot mer framgångsrik, och 1990 fick pojkvaskern Chesney Hawkes en dunderhit med Niks låt ”The one and only”.
De senaste åren har Nik fått någon form av nytändning, och släpper skivor för glatta livet, och gör akustiska spelningar, där många av hans gamla hits framförs i omarrangerade versioner. Senaste albumet, ”Ei8ht”, kom tidigare i år.

Den stora tjusningen i låtarna på Niks två första album är egentligen hans otroligt avancerade låtar, där ackorden står som spön i backen och man undrar lite hur han lyckades skriva så knäppa melodier. Jag gjorde en mailintervju med honom för några år sedan och frågade då just detta, om han tänkte på att skriva komplicerade låtar, eller om det kom naturligt för honom. Svaret blev att det till en början kom naturligt, men sedan blev han medveten om det, och slog nästan knut på sig själv i jakten på de konstigaste ackordbytena. Exemplet som jag har valt att tipsa om här är från en av de där tidiga skivorna, nämligen öppningsspåret på debutskivan, ”Dancing girls”. Det är egentligen en mycket syntigare låt än vad vi är vana vid att höra på herr Kershaws skivor, men det är samtidigt ett strålande exempel på ackordbytena som jag nyss pratade om. Lyssna och förundras!

Nik Kershaw - ”Dancing girls” (1984)