Ibland upptäcker man nya favoritband på lite annorlunda vägar. 2003 intervjuade jag Rachel Blumberg, trummis och sångerska i det amerikanska indiepopbandet Boycrazy (som jag säkerligen kommer att återkomma till i ett senare inlägg), via mail för det saligt insomnade fanzinet Halmstads PopFanzine. På den avslutande frågan om vad hon gjort efter att Boycrazy lagt av, svarade hon att hon vid den tiden spelade trummor för ett band som hette The Decemberists, och att jag borde kolla upp dem. Sagt och gjort, jag googlade bandnamnet, och fick en träff på det lilla skivbolaget Hush Records. Där kunde man lyssna på två av bandets låtar, ”Shiny” och ”Here I dreamt I was an architect”, och det var egentligen allt som behövdes för att jag skulle vara fast. I Hush Records webshop kunde man vid det här tillfället slå till på ett paket med de två skivor som bandet släppt hittills (”Five songs EP” och debutalbumet ”Castaways and cutouts”) plus en t-shirt, och några veckor senare hade jag inte bara ett paket att hämta ut på Posten, utan också ett nytt favoritband.

The Decemberists bildades 2000 av sångaren och gitarristen (tillika låtskrivaren) Colin Meloy, som då lämnat sin hemstat Montana, där han spelat i bandet Tarkio, och flyttat till USAs indiestad nummer ett: Portland, Oregon. Där träffade han de övriga medlemmarna, basisten Nate Query, gitarristen Chris Funk, organisten/dragspelaren Jenny Conlee och trummisen Ezra Holbrook. De släppte nyss nämnda ”Five songs” på eget bolag till att börja med, innan Hush plockade upp dem och släppte EP:n på nytt, plus debutalbumet. Vid den här tiden ersattes Holbrook av Rachel Blumberg, och tillsammans med henne spelade de in ytterligare två album, ”Her Majesty... The Decemberists!” och ”Picaresque”, plus EP:n ”The tain”, vars fem spår flyter ihop till en enda lång låt på drygt 18 minuter. Sedan hoppade Blumberg av, och istället satte sig John Moen bakom trummorna, och bandet plockade dessutom in violinisten Petra Haden, som sedan dess har varit med i bandet lite till och från. 2005 avslöjade Meloy att bandet skrivit på för storbolaget Capitol, något som fick många av deras fans att gå i taket och anklaga dem för att sålt sin själ och annat trams. Första skivan för Capitol, ”The crane wife”, kom 2006, och i samband med den visade gruppen hur man bäst gör av med storbolagspengar: att låta dem finansiera en tio minuter lång musikvideo, i detta fall till singeln ”O Valencia!” (videon, med bandets medlemmar som skådespelare, kan du titta på här).

Som vanligt i den här bloggen var det vansinnigt svårt att välja ut bara en låt att tipsa om. Först tänkte jag på ”Shiny”, den första låten som jag hörde med The Decemberists, och som dessutom är en otroligt fin låt, men slutligen föll valet på ”The mariner's revenge song”, från tredje albumet ”Picaresque”. Här får vi egentligen ett smakprov på allt som gör The Decemberists till ett så fantastiskt band – Meloys genomtänkta och berättande text om en sjöman som ska hämnas sin mammas död, en väldigt bra melodi (med Conlees dragspel som takthållare) och, inte minst, deras förmåga att kunna spela in en låt som är nästan nio minuter lång utan att den känns som en evighet. Heder åt er, pojkar och flickor! Jag kan även rekommendera att titta på det här klippet, där gruppen spelar hela låten live för något TV-program (gissar jag).

The Decemberists har fortsatt att släppa skivor, och den senaste, ”The king is dead”, släpptes 2011. Dessutom släpptes tidigare i år en liveskiva och en EP med överblivna låtar från inspelningarna av ”The king is dead”. Så de är i allra högsta grad levande, även om de i skrivande stund verkar ha en paus.
Vad hände med Rachel Blumberg, undrar ni givetvis då. Jo, hon fortsatte att spela trummor med sin sambo Adam Selzers band Norfolk & Western, plus att hon gästspelat med exempelvis Bright Eyes, She & Him och M. Ward. Så även hon är i högsta grad aktiv...

The Decemberists - ”Mariner's revenge song” (2005)