När Blur släppte sitt andra album, ”Modern life is rubbish”, 1993 var britpopvågen ett faktum, även om det egentligen skulle dröja till året därpå (när ”Parklife” släpptes) innan det bröt ut på riktigt. Då släppte också Oasis sitt debutalbum ”Definitely maybe” (och blev tagna för snatteri på köpcentrat i Mellbystrand), något som dessutom inledde den legendariska fajten banden emellan, även om den i mångt och mycket var en ren mediaskapelse. Och visst, jag gillade Blur väldigt mycket, och höll stenhårt på dem i "kampen". Men jag var nog ännu mer förtjust i alla band som poppade upp i deras skugga, och bland dem får nog Gene räknas som det bästa. I maj 1995 såg jag dem spela på Mejeriet i Lund, min andra riktiga konsert någonsin (den första var The Cardigans på Diezel tidigare samma år), och det var makalöst bra. Tyckte jag då, i alla fall.

Bandet bildades av gitarristen Steve Mason, basisten Kevin Miles och trummisen Matt James i London 1993 efter att deras tidigare band Sp!n lagt av, då Steves bror John blev allvarligt skadad i en bilolycka. De hittade sångaren Martin Rossiter på en klubb, och året därpå kom första singeln, ”For the dead”, som släpptes på skivbolaget Costermonger, ett bolag som bildats av två NME-skribenter enbart för att kunna släppa Genes skivor. Även nästa singel, ”Be my light, be my guide”, släpptes där, men sedan flyttade kvartetten till storbolaget Polydor, och givetvis fick det kommande albumet, ”Olympian”, ganska sval kritik i nyss nämnda musiktidning. Vilket var väldigt synd, eftersom det var, och fortfarande är, en otroligt bra skiva. Hela albumet finns att höra här.
I sann Smiths-anda (det var nog ingen hemlighet att Rossiter gillade Morrissey) släppte de sedan, som andra album, en samling med tidigare singlar, radiosessioner och andra rariteter, innan det andra studioalbumet, ”Drawn to the deep end”, kom 1997. Då hade två år gått sedan debutalbumet, och det hade hänt en del med bandet rent musikaliskt. Det fanns fortfarande en del popdängor kvar, som exempelvis singeln ”Fighting fit” och inledande ”New amusements” (i alla fall efter det ganska tysta, två minuter långa, introt). Men vi fick också höra en lite mörkare sida av bandet, med mer stråkar och gitarrsolon, och man lade dessutom till en keyboardist i livesättningen.

Även om jag hade kunnat plocka någon av alla favoriter från ”Olympian”, så föll ändå låtvalet på ”The accidental”, ett spår från andra skivan. När albumet släpptes var det nog inte skivans bästa låt, enligt mig, men den har helt klart vuxit med åren. Det är en lunkande, dyster låt, med väldigt markanta trumslag som markerar takten, och med en lika dyster text om hur någon tar livet av någon av misstag (eller är det avsiktligt?). Lagom till sticket kommer en kvinnlig röst in i bilden, och då ökar också takten tillfälligt, medan Betsi Miller (f.d. sångerska i Propaganda, som hade en mindre hit med ”Heaven give me words” en gång i tiden) sjunger ”offrets” textrader.
På det hela taget är det en väldigt stämningsfull låt, med små skrik i bakgrunden som förstärker den redan smått desperata känslan i musiken och texten.

Vad hände med Gene sedan då? Tja, de släppte det betydligt mer rockiga albumet ”Revelations” 1999, som dock floppade lite, vilket fick Polydor att kasta ut bandet på gatan. Istället startade de ett eget bolag, döpt efter deras gamla låt ”Sub Rosa”, och släppte albumet ”Libertine” 2001. Innan dess hade de också släppt en liveskiva, ”Rising for sunset”, inspelad i USA 2000. Sedan kände Gene att de kört fast och inte kom någon vart, så 2004 kastade in handduken, och alla medlemmarna har sedan fortsatt med musik, och enligt planerna ska Martin Rossiters soloalbum släppas senare i år. Något säger mig att det kommer att vara en album fyllt av pianoballader...

Gene - ”The accidental” (1997)