Det här med att skriva texter på svenska har alltid varit ett lite känsligt ämne. På 60-talet, efter Beatles genombrott, var det ingen svensk popgrupp som ens hade en tanke på att skriva svenska texter. Nej, det var engelska som gällde om man spelade pop. Annars var det schlager och Svensktoppen. Den här trenden höll mer eller mindre i sig under hela 80-talet och 90-talet (med undantag för proggen, Gyllene Tider och deras gelikar, och ensamma män, typ Jakob Hellman), fram tills dess att Kent släppte sitt första album 1995. Då var det kört om man skrev texter på engelska. Plötsligt skulle allt sjungas på svenska, och alla skivbolag ville ha sitt egna Kent. Band som exempelvis Jumper poppar plötsligt upp i minnet. Men det har givetvis funnits band som skrivit texter på svenska, även fast det kanske inte borde ha gjort det. Nu ska vi titta närmare på ett sådant exempel.

Svart bildades i Uppsala under våren 1980 av gitarristen Jan Svenungsson och sångerskan Caiza Almén, tillsammans med två andra musiker på bas och trummor, med målet att skapa ett ”Banshees-projekt” (vilket ju är väldigt passande, eftersom jag skrev om just Siouxsie and The Banshees i förrförra inlägget). Att de bildades just under postpunkens storhetstid är knappast en slump, i alla fall är det svårt att tro det när man lyssnar på gruppens första EP, ”Sår”, som spelades in på sex timmar i september samma år (den släpptes f.ö. också på det klassiska skivbolaget Stranded, som också släppte skivor med t.ex. Ratata och Lustans Lakejer). I stort sett skulle det lika gärna kunna vara en skiva med Au Pairs (se tidigare inlägg), även om det kanske låter lite taffligare rent musikaliskt. Ett år senare, efter lite medlemsbyten, spelades ”Gryning”, bandets enda album, in, och kort därpå splittrades bandet. Den sista spelningen ägde rum i Stockholm i november 1981.

Med på den där första EP:n är låten ”Jag är inte din syster”, skriven av Svenungsson. Förutom lite mer melodiskt basspel (ja, jag vet... jag tjatar) och en bra melodi får vi här också en rejäl dos överpretentiös svensk poplyrik. Eller vad sägs om rader som ”jag gör ett sabotage / på min älskades porträtt” och ”jag provocerar en protest / som kan få dig till att gå”? Min första tanke är att det säkert skulle låta helt okej på engelska, men det är väl för att det inte skulle så otroligt uppenbart att texterna är pretentiösa i det läget. Samtidigt får man ju ge Svenungsson en eloge för att han vågade!

Efter att Svart lade av gick några av medlemmarna i den sista laguppställningen vidare och bildade ett band som senare skulle komma att heta Webstrarna. De blev ganska poppis i slutet av 80-talet och början av 90-talet, och hade en smärre hit med låten ”Moln på marken”. Svenungsson har fortsatt att vara aktiv som konstnär (surprise, surprise), och man kan läsa allt om hans alster på hans hemsida, jansvenungsson.com. Sångerskan Caiza heter numera också Wranning i efternamn och jobbar som biolog på Sahlgrenska Akademin.

Svart - ”Jag är inte din syster” (1980)