1994 hamnade en remix av Everything But The Girls låt ”Missing” på topplistorna över hela världen, och ingen var nog mer förvånade än bandet själva. Eller, deras fans var nog ganska paffa också. Här hade de tragglat på med sin oftast finstämda folkpop i över tio år, och så plötsligt kommer genombrottet i form av en danslåt. Ironiskt, men samtidigt välförtjänt att de äntligen nådde ut till en större publik, även om de flesta förmodligen trodde att de alltid gjort dansmusik. Efterkommande skivor skulle också luta sig mer och mer mot den nya framgångsgenren, och folkpopen hamnade alltmer i bakgrunden. Synd, men ganska väntat. Men om vi går ännu längre tillbaka i tiden, innan EBTG ens existerade, hittar vi sångerskan Tracey Thorn i ett annat band: Marine Girls.

Marine Girls bestod från början av nyss nämnda Tracey Thorn på gitarr, och hennes skolkompis Gina Hartman på sång och slagverk (Tracey vågade inte sjunga från början, men blev modigare med tiden). Hon ersattes senare av Alice Fox, vars syster Jane också kom med i bandet som basist lagom till att deras första album, ”Beach party”, spelades in i ett skjul. Att tala om minimalistisk musik, som jag gjort i flera tidigare inlägg här, känns återigen aktuellt när jag skriver om Marine Girls. Här hörs Traceys gitarr, hennes karaktäristiska röst, Janes melodiska basspel och Alices slående på pinnar eller maraccas. Det är tunt, men samtidigt finns allt man ha i ljudbilden. Föga förvånande kallades Stuart Moxham från Young Marble Giants (se tidigare inlägg) in som producent när skiva nummer två skulle spelas in, och resultatet blev ”Lazy days”, som på alla punkter låter bättre än sin föregångare. Stämsången låter bättre, gitarren låter bättre... de hade helt enkelt förbättrats rejält under året som gick mellan de två albumen. Här finns också en tydligare jazzprägel än på debuten, med exempelvis covern på jazzstandarden ”Fever”, en inriktning som Everything But The Girl skulle komma att fortsätta med under deras tidiga karriär.

”Love to know” är hämtad från ”Lazy ways”, och är ett förtjusande exempel på hur bra det här bandet kunde vara. Janes basslinga är genial i sin enkelhet, och Traceys känslofulla röst kommer helt till sin rätt. Det enda som fattas för att det ska vara en klassisk Marine Girls-låt är egentligen slagverken, men man kan inte få allt här i världen.

Efter att Tracey träffade Ben Watt, hennes framtida kompanjon i EBTG och sedermera även make, lades bandet på is och resterande medlemmar bildade bandet Grab Grab The Haddock, som fortsatte i ungefär samma spår som Marine Girls. Thorn hann också spela in ett soloalbum, ”Distant shores”, innan Everything But The Girls första singel, en nyinspelning av Marine Girls ”On my mind”, släpptes 1983. Nuförtiden släpper hon återigen skivor under egen namn, till kritikernas stora förtjusning. Senaste albumet, ”Love and its opposite”, släpptes 2010, och hade bland andra Jens Lekman som gästsångare.

Marine Girls - ”Love to know” (1983)