Punken, och sedermera postpunken, förgrenade sig i många olika systergenrer, där vissa fortfarande känns vitala och levande, medan andra drog sin sista suck i ungefär samma ögonblick som den föddes. En de mest seglivade av dessa får nog ändå sägas vara det som brukar kallas gothrocken, vars främsta kännetecken för den stora allmänheten är de svarta kläderna, det svarta sminket och den oftast väldigt dystra musiken. Några av de stora namnen i genren är The Damned och Sisters of Mercy, men ett av de första som skulle kunna läggas i det facket var brittiska Siouxsie and The Banshees.

Siouxsie Sioux (som egentligen heter Susan Ballion) bildade bandet tillsammans med basisten Steve Severin redan 1976, och var då det prototypiska punkbandet. De repade inte, de kunde varken spela eller sjunga, och de gjorde en massa provocerande uttalanden i media. Första singeln, ”Hong Kong Garden”, kom två år senare, och här har det hänt mycket sedan starten, det måste erkännas. Nu hörs mer av den mer och mer populära postpunken i deras musik, och när första albumet ”The scream” kom samma år drogs det snarare paralleller med The Velvet Underground än till The Sex Pistols. 1980 släpptes det tredje albumet, ”Kaleidoscope”, och nu hade Budgie (som tidigare spelat med finfina postpunkarna The Slits) satt sig på trumstolen och det experimenterades med synthar som aldrig förr. Man kunde också urskilja en lite mer poppig ådra, och det är här dagens låttips kommer in i bilden.

”Happy house” släpptes som första singel från albumet i mars 1980, och skuttade upp på englandslistans sjuttonde plats (och var därmed bandets andra topp 20-placering i hemlandet). Det första som slår en när man hör låten är att den är... tja... glad. Och det är kanske inte riktigt vad man förväntar sig från ett band som Siouxsie and The Banshees. Många trodde när skivan kom att låten var ironisk, och Siouxsie medgav också i intervjuer att den var ”sarkastisk”. Det räcker med att se bandet framföra låten på det engelska TV-programmet ”Top of the pops” för att förstå att de inte är vana vid att spela så muntra låtar (Siouxsie ser minst sagt lite malplacerad ut där hon står och dansar och kastar konfetti runt sig - kolla själv här). Men det är ju en snärtig låt, helt klart. Budgies trummor ligger långt fram i mixen tillsammans med Severins bas, och det är de två tillsammans som driver låten framåt.

För mig, som föredrar pop framför goth, är det här utan tvekan Siouxsie and The Banshees absolut bästa låt. Men jag kan tänka mig att bandets riktiga fans tycker att det här är skräp.

Siouxsie and The Banshees - ”Happy house” (1980)