Det känns oftast väldigt elitistiskt att säga att ett band var bättre från början, innan de fick sitt stora genombrott. Och i vissa fall stämmer det inte alls. Samtidigt finns det många exempel på motsatsen. Redan ombloggade R.E.M. är ett klassiskt sådant exempel för mig. Här i Sverige började folk upptäcka dem i samband med ”Losing my religion”, som släpptes tio år efter debutsingeln, och i jämförelse med det de spelade in efter 1991 är de första tio åren väldigt mycket mer intressant. Samma sak kan sägas om Bankeryds stoltheter, The Cardigans.

Bandet bildades 1992, då de flesta medlemmarna var runt 18 år gamla. Två år senare släpptes singeln ”Rise and shine” på lilla Ceilidh i Norrköping (som jag för övrigt nämnde i mitt förra inlägg, om Popundret), och strax därpå hoppade de över till det större Stockholm Records, då de startade en ny underetikett med namnet Trampolene. Ceilidhs grundare Ola Hermanson fick ansvaret för detta nya bolag, och de första Cardigans-skivorna skulle komma att släppas där.
Allt eftersom bandet blev större och större (det stora genombrottet kom med låten ”Lovefool” i Baz Luhrmanns smärtsamt ungdomliga tolkning av ”Romeo & Julia”) fick de också spela på större och större spelställen, vilket gjorde att deras ursprungliga lättviktiga gitarrpop inte längre fungerade så bra. Redan från första början gjorde gitarristen Peter Svensson klart för sin publik att han egentligen ville spela hårdrock (han hade ofta AC/DC-tröjor på sig när de spelade, och bandet gjorde också några smått klassiska Black Sabbath-covers tidigt i karriären), så det var ingen stor chock när The Cardigans sound blev mer och mer bredbent med åren. Visst finns det enstaka guldkorn från de senare skivorna. Till exempel är singeln ”Hanging around” från ”Gran turismo” en veritabel ackordsfest, där det både höjs och sänks om vartannat i refrängen. Men i det stora hela är allt efter ”Life”-skivan inte mycket att hänga i julgranen, om du frågar mig.

Som exempel på detta har jag rotat fram ”Plain parade”, en låt som från början var b-sida på ”Sick and tired”-singeln, men som även återfanns på raritetsskivan som följde med som bonus till 2008 års Best Of-album. Det här är ett strålande stycke glad gitarrpop, med en snygg gitarrslinga i introt av Peter Svensson, och i det stora hela låter det ganska mycket som resten av debutalbumet ”Emmerdale” och de demos som spelades in före dess (lyssna exempelvis på den fantastiska "I figured out", inspelad 1993, här). En rolig bonus är låtens slut, där tempot saktas ner betydligt, och bandets förkärlek till Black Sabbath återigen blir tydlig.

The Cardigans - ”Plain parade” (1994)