Ända sedan The Smiths tågade in på de brittiska listorna under första delen av 80-talet, har det kryllat av band som vill ta på sig ansvaret att vara deras efterträdare. Indiepopen som blommade upp i Storbritannien under 80-talets senare hälft, med bolag som Sarah Records och Subway Organization, hade knappast låtit som den låter om inte Johnny Marr hade spelat gitarr som han gjorde. Här i Sverige tog det lite längre tid innan den stora massan fattade vad som hände, eller snarare hade hänt, på andra sidan Nordsjön. Med detta sagt får jag ju ändå ge lite cred till Happydeadmen, som redan 1988 gav ut sin debutsingel ”Silent sigh city”, en låt som lika gärna hade kunnat ges ut på nyss nämnda Sarah Records. Nu gavs den istället ut på lilla Ceilidh i Norrköping, och i stort sett ingen brydde sig. Ett halvt decennium senare tyckte några killar i Skellefteå att det var dags att visa pop-Sverige var skåpet skulle stå.

Popundret bildades 1991 av basisten Martin Wiklund, gitarristen Magnus Ericsson och sångerskan Marielle Nyström. De ville spela något annat än den för tiden typiska indierocken som alla tre spelade i andra band, så de slog sina påsar ihop och startade ett band som var mer influerat av The Sundays och nyss nämnda The Smiths. Från början var de en akustisk trio, men ganska snart kom trummisen David Johansson och gitarristen Peter Eriksson med i bandet också, samtidigt som Marielle hoppade av, och ersattes av den före detta elitsimmaren Magnus Nilsson, vars röst stundtals lät hyfsat likt en viss Morrissey. 1993 kom första livstecknet med den nya sättningen, låten ”Happy great” på en samling som gavs ut av det lilla pigga skivbolaget A Westside Fabrication (de har som policy att bara ge ut band från Norrland). Året därpå kom den självbetitlade debut-EP:n, och 1996 så äntligen det första, och hittills enda, albumet - ”Montmartre 15 40”. Recensenterna var bitvis lyriska, och äntligen hade Sverige fått sitt alldeles egna The Smiths! Så här i efterhand kan jag tycka att de snarare låter som Gangway (se tidigare inlägg här i bloggen), men visst är det svårt att bortse från Smiths-inspirationen i låtar som ”Radiant warmth” och ”Life can be so hard”.

Låten som jag har valt ut här är hämtad från debut-EP:n, vars huvudspår är ”I say no” (som också var med på en ”Nej till EU”-samling inför det valet). ”Furball” börjar med ett otroligt snyggt jangelintro av Ericsson, för att sedan bli en ganska typisk Popundret-låt, med en lite bisarr och bitsk text av Magnus Nilsson (”I hope you die / I hope you do”). Om ni skulle gilla det här, så kan jag lova att ni kommer att avguda bandets resterande katalog. Allt finns på Spotify, så det är bara att kasta sig in i härligheten.

Popundret lades på is en stund efter albumet släpptes, och låg i dvala fram tills dess att de övertalades att spela på en liten popfestival i hemstaden. Eftersom festivalen hade namnet Happy Great, efter en av deras låtar, så kunde de väl knappast säga nej. Detta gav dock mersmak, och samma år, runt 2003, spelade de även på den finfina lilla festivalen Mitt Nästa Liv utanför Kalmar. Där hade jag den stora glädjen att se dem spela, och det var precis så underbart som jag hoppades. Dock var det smått bisarrt att se Magnus Nilsson, som snarare ser ut som Ricky Martin än Morrissey när han är på scenen (även om han som tur är behöll tröjan på).

Jag är övertygad om att Popundret hade blivit mycket större om de släppt sin skiva idag, när Håkan Hellström har fått en helt ny generation popkids att upptäcka The Smiths och Morrissey. Men det är inte för sent ännu!

Popundret - ”Furball” (1994)