Ibland behöver inte ett band hålla på och traggla år efter år för att lämna efter sig ett arv till kommande musikgenerationer. Ibland räcker det med en enda singel. Los Angeles-trion The Nerves hann bara ge ut en fyraspårs-EP under sin korta livstid, men vilken EP det var! Inledningslåten ”Hanging on the telephone” spelades in av Blondie två år senare, och blev en stor hit, och singeln i sig har de senaste tjugo åren betingat skyhöga priser på eBay, mycket beroende på att den gavs ut i väldigt liten upplaga på bandets egna skivbolag. 2008 kom bandets samlade verk (de spelade in en hel del låtar som aldrig släpptes under deras livstid) ut på en officiell CD för första gången, och när man lyssnar igenom den inser man att de var ett väldigt bra powerpop-band, om än lite ojämna, kanske.

The Nerves bildades av gitarristen Jack Lee, basisten Peter Case och trummisen Paul Collins 1974. De delade på både låtskrivar- och sångaruppgifterna, och på den där omtalade enda EP:n har Lee skrivit två låtar, Case en och Collins en. Innan de splittrades, några år senare, hann de göra en turné i USA och Kanada tillsammans med The Ramones, ett band som de vid en första anblick kanske inte verkar ha så mycket gemensamt med. Men vid den här tiden, innan punken hade slagit igenom på riktigt, betraktades Ramones nog snarare som ett powerpopband, även om de hade betydligt mer primitiva och enkla låtar än Jack Lee och hans mannar.

Det som slår en när man hör The Nerves låtar idag är hur minimalistiskt det är, rent musikaliskt. Nyss nämnda ”Hanging on the telephone” har ett väldigt enkelt trumkomp, en ”stum” bas och melodiskt gitarrspel. Eftersom det saknas en kompgitarr känns det väldigt tomt, men samtidigt är det också tjusningen med de här inspelningarna. Tre instrument räcker fint, och det behövs inte en massa pålägg i studion med extra gitarrer och så vidare. Återigen: less is more.

Låten som jag valt att tipsa om här är en av de övriga låtarna på den enda EP:n, ”When you find out”. Även här får vi en riktig poppärla med sparsam instrumentering, och egentligen är den här poppigare än ”Hanging on the telephone”, något som kanske kan förklaras av att låten är skriven av Peter Case istället för Lee. När jag en gång i tiden intervjuade Caesars Palace i samband med att deras debutskiva släpptes (vi snackar alltså runt 1997/98), bad jag dem lista världens bästa låtar någonsin. På deras topp 5-lista återfanns just ”When you find out” med The Nerves, och egentligen är det inte alls konstigt. Det är snarare konstigt att de aldrig spelade in någon cover på den (i alla fall inte så vitt jag vet).

Efter att The Nerves lade hatten på hyllan gick samtliga medlemmar vidare med andra projekt. Jack Lee fortsatte som soloartist, och spelade bland annat in originalet på Paul Youngs stora hit ”Come back and stay”. Peter Case bildade powerpopbandet The Plimsouls, och har även gjort solokarriär efter det. Paul Collins bildade The Beat (inte att förväxla med det brittiska skabandet med samma namn), ett band som mer eller mindre känns som den logiska fortsättningen på The Nerves.

The Nerves – ”When you find out” (1976)