Bloggar
Blogginlägg
- Så var det då nytt år, och jag tar tillfället i akt att önska er som läser detta en god fortsättning! Och vad passar väl bättre att starta 2013 med än ett svenskt band som de flesta förmodligen har glömt bort vid det här laget: Atomic Swing.
När Niclas Frisk hoppade av som gitarrist i bandet Perssons Pack bildade han snabbt ett nytt band, denna gång med målet att återskapa sjuttiotalets rocksound, och göra det modernt igen. Kalendern visade vid det här laget 1992, och 70-talet var för tillfället hopplöst ute, på alla plan. Men för Niclas och hans tre bandkamrater - organisten Micke Lohse, basisten Petter Dahlström (senare Orwin) och trummisen Henrik Berglund – var det i alla högsta grad levande. Iklädda utsvängda byxor och med långt hår, slog deras debutsingel ”Stone me into the groove” stort när den släpptes i slutet av 1992, och året därpå kom albumet ”A car crash in the blue”, som tillsammans med andra singeln ”Smile” blev stora succéer, både på hemmaplan och borta i Japan. Faktum är att just Atomic Swing var ett av de första svenska banden som blev populära där borta i Asien, och under de följande åren skulle flera andra svenska band vandra i deras fotspår, som exempelvis The Cardigans och Eggstone.
1994 kom uppföljaren ”Bossanova Swap Meet”, där Niclas bland annat sjöng duett med Ronnie Spector (känd från The Ronettes, och som f.d. fru till knasproducenten Phil Spector) på låten ”So in need of a change” (som även släpptes som singel). Om debutalbumet var starkt sjuttiotalsinspirerat, så kan man nog säga att uppföljaren är desto mer influerad av 60-talssoul. Men givetvis finns där en del låtar i samma stil som debuten, som t.ex. det strålande öppningsspåret ”Stuck on a worn out rhyme” och den minst lika strålande avslutningslåten ”Moonage revolution”.
Efter en massa turnerande runt om i Europa och Asien, och ett basistbyte, kom så slutligen tredje skivan, ”Fluff”, 1997. Trots att singeln ”Walking my devil” spelades en del på P3, så får man nog kalla det hela en flopp, och kort därefter splittrades bandet.
Frisk gick samman med Andreas Mattsson från Popsicle och bildade dels bandet Sweet Chariot (som fick en stor hit med ”Cry no more tears” år 2000), men skrev också massor av hits för andra svenska artister, plus att han spelade i A Camp tillsammans med Nina Persson från The Cardigans. Lohse bildade först bandet The Kooks (vars låt ”Too much of nothing” var med i någon reklamfilm för jeans, minns jag), hade sedan soloprojektet Micke from Sweden, och gör numera smycken tillsammans med sin fru. Trummisen Berglund jobbade med dansprojekt i London tillsammans med sin fru under en period på 90-talet, men vad han gjorde sen förtäljer inte historien.
Däremot vet jag vad de alla gjorde 2006, för då återförenades bandet och släppte albumet ”Broken Habanas”, som bland annat innehöll ”Dream on”, en låt som Frisk skrev åt Jerry Williams kort efter Atomic Swings debutskiva. Kort sagt kan man väl säga att det inte är mycket som skiljer de två versionerna åt, förutom sångrösterna. Och just sången är väl egentligen det enda som jag stör mig lite på när det gäller Atomic Swing. Niclas har en väldigt säregen sångstil, som bland annat innebär att han med jämna mellanrum stöter ut orden, något som mest bara låter väldigt konstigt. Men jag kan ha överseende med det, helt klart.
Det mest logiska låttipset här och nu vore väl en låt från första skivan, eftersom det är den bästa, generellt sett. Men istället blir det titellåten från uppföljaren, ”Bossanova swap meet”. Mest för att den aldrig hörs någonstans nuförtiden, trots att det var en singel på sin tid, men också för att det är en väldigt bra låt. Trixiga ackord, bra melodi, bra refräng, snygg xylofon… Visst låter det lite som Eggstone? Jodå. Visst gör det det. Och det är ju, som bekant, aldrig dumt!
Atomic Swing – ”Bossanova swap meet” (1994)
- Eftersom julen redan är passerad vid det här laget, så tyckte jag att det kändes lite sent att tipsa om någon jullåt. Dessutom svämmar ju nätet formligen över av jullåtstips i december, så jag kan nog knappast tillägga något där. Det är ju inte heller så många låtar som handlar om mellandagarna (kanske ”Inbetween days” med The Cure, om man har lite fantasi), så… nästa anhalt är med andra och nyårsafton.
Camera Obscura bildades 1996 i Glasgow av sångerskan, gitarristen och låtskrivaren Tracyanne Campbell, John Henderson, Gavin Dunbar och David Skirving. Första singeln, ”Park and ride”, kom 1998, och samma år kom uppföljaren, den fina ”Your sound”. Sedan dröjde det tre år innan första albumet kom, den raktigenom finfina ”Biggest bluest hi-fi”. Bandet jämfördes ideligen med sina stadsfränder i Belle & Sebastian, och det hela gjordes inte enklare av att albumet producerades av Stuart Murdoch från nyss nämnda band. Kort efter att skivan släpptes hoppade David Skirving av för att starta ett eget band, California Snow Story, som låter som… tja… Camera Obscura. 2003 kom andra albumet, ”Underachievers, please try harder”, och det var nu bandet fick en lite större publik, framförallt med hjälp av singeln ”Teenager”. Två år senare flyttade hela bandet tillfälligt till Sverige, där de spelade in ”Let’s get out of this country” tillsammans med producenten Jari Haapalainen (till vardags gitarrist i bl.a. The Bear Quartet). Första singeln från den skivan var en svarslåt till Lloyd Cole & The Commotions gamla semi-hit ”Are you ready to be heartbroken?”. Svaret var ja: ”Lloyd, I’m ready to be heartbroken”. 2009 kom bandets senaste album, ”My maudlin career”, som släpptes på det klassiska indiebolaget 4AD, och året efter kom det senaste livstecknet i form av singeln ”The nights are cold”.
Den begåvade läsaren undrar nu kanske vad Camera Obscura har med nyåret att göra? Har de kanske spelat in en nyårslåt? Japp, det har de! På debutskivan finns öppningsspåret ”Happy new year”, en låt som på ett bra sätt sammanfattar det som gör albumet så bra: en bra melodi, ett tassande och mjukt komp och John Hendersons fina körsång. Det finns massor av bra spår att tipsa om på skivan, men eftersom det trots allt är nyår om några dagar, så tyckte jag att det här passade bäst.
Så, gott nytt år på er! Vi ses nästa år!
Camera Obscura - "Happy new year" (2001)
- Att vara ett så kallat ”one hit wonder” kan vara både välförtjänt och orättvist. I många fall är man ganska tacksam över att det inte blev fler. Till exempel är jag glad att Los del Rio inte fick någon mer hit än ”Macarena”. Men i vissa fall finns det mycket mer att hämta, och det är snarare så att hiten är den låt man lyssnar minst på, eftersom den tjatats sönder på radio och dylikt. Exemplen här är många, och ett som genast poppar upp i det här sammanhanget är brittiska Matthews Southern Comfort, som fick en brakhit med deras cover av Joni Mitchells ”Woodstock” 1970. Men de förtjänar verkligen en lite mer djupgående lyssning.
Efter att ha varit sångare i Fairport Convention i två år, lämnade Ian Matthews bandet 1969 och spelade samma år in sitt första soloalbum med medlemmar från nyss nämnda folkband. Albumet fick namnet ”Matthews Southern Comfort”, och innehöll förutom Matthews egna låtar, även en del covers. Efter att skivan kommit ut bildade Ian ett ”riktigt” band tillsammans med sina kompmusiker, och tog sitt namn efter första skivan. Bandet Matthews Southern Comfort var ett faktum. Under det här namnet skulle ytterligare två album, ”Second coming” och ”Later that same year” (där ”Woodstock” var med), spelas in, skivor som pendlade mellan att influeras av den amerikanska countrymusiken och att snarare låta som dåtidens väldigt populära ”mjukpop”, med namn som Bread i spetsen. Ett exempel på det senare är den låt som jag valt ut här, covern på James Taylors ”Something in the way she moves”.
Egentligen ligger inte Matthews cover långt ifrån Taylors original, men det som lyfter låten ytterligare är stämsången, något som blev Matthews Southern Comforts kännetecken, får man nog säga. Dessutom tycker jag att Ian har en väldigt behaglig röst, som passar fint till den mjuka musiken. Inget ont om James Taylor, men i det här fallet föredrar jag nog covern framför originalet.
Vad hände med Ian Matthews sen då? Jodå, han fortsatte att släppa skivor, mestadels som soloartist. Några smärre radiohittar har det blivit genom åren, och för mig är han för evigt förknippad med ”Following every finger” (även det en cover, på Jules and the Polar Bears låt från 1978), som låg på ”Sommartoppen” 1988. Men även hans tidigare skivor förtjänar att lyssnas på. För några år sedan återförenade han sitt gamla Southern Comfort, och förutom att turnera igen så gav de också ut en ny skiva, ”Kind of new”, där de bland annat spelade in ”Woodstock” på nytt (tyvärr inte till sin fördel, skulle jag vilja påstå).
Matthews Southern Comfort – ”Something in the way she moves” (1969)
- En dag som denna, då snön yr utanför fönstret och Stockholm är som förlamat, tycker jag att det passar sig utmärkt att tipsa om en snö-låt. Det finns ju en och annan som tar upp just detta ämne, och någon kanske till och med drar sig till minnes artisten Snow (ni vet den där vite rapparen från Kanada, som hade en tungvrickar-hit med ”Informer” för sisådär tjugo år sedan). Men nej. Den här bloggen fokuserar på bra musik, även om det är en väldigt subjektiv gallringsmetod. Så, idag ska jag ta tillfället i akt och tipsa om en av mina absoluta favoriter: Elliott Smith.
Elliott föddes i Omaha 1969, men växte mestadels upp i Texas, och han berättade i flera intervjuer om sin tuffa uppväxt, med en styvpappa som misshandlade honom. Fjorton år gammal flyttade Elliott till sin pappa i Portland, och där bildade han 1991 sitt första band, Heatmiser. De skulle hinna ge ut tre album och en EP innan de lade ner fem år senare, och för de som bara har hört Elliotts soloskivor blir nog mötet med Heatmiser förbryllande. Här är hans snälla, försiktiga röst som bortblåst, och istället skriker han sig igenom många av bandets indierockiga låtar (ett exempel från bandets första album, ”Dear air”, finns här). Och just detta rockande och skrikande var det som Elliott tillslut tröttnade på, och 1994, medan Heatmiser fortfarande höll på, gav han ut sitt första soloalbum. ”Roman candle”, som spelades in på en kassettbandspelare i Elliotts källare, fick väldigt bra kritik och plötsligt hade han överskuggat sitt band med inspelningar som egentligen aldrig var meningen att de skulle släppas officiellt. Året därpå kom den självbetitlade uppföljaren, även den en framgång i indiekretsar, och ungefär samtidigt beslutade sig Heatmiser för att lägga av, i samband med att deras sista album, ”Mic city sons”, släpptes (här finns bland annat låten ”Plainclothes man”, där man hör tydliga spår av Elliotts soloskivor). Nu kunde Smith helt sonika fokusera helt på sin solokarriär, och skivor som ”Either/or”, ”XO” och ”Figure 8” gjorde honom till ett riktigt stort namn runt om i världen. Han blev till och med nominerad till en Oscar för låten ”Miss Misery”, som var med Gus van Sants film ”Good Will Hunting” 1998. Tyvärr vann han inte, men fick ändå stå på scenen under galan och sjunga sin låt inför miljarder TV-tittare iförd en vit kostym (klipp finns här), något som måste ha varit otroligt skrämmande för en erkänt blyg kille som han. Efter framträdandet fick han sitt första storbolagskontrakt, med nybildade Dreamworks, som gav ut nyss nämnda ”XO” och ”Figure 8”, två fantastiska skivor, och som fick en att undra om han skulle lyckas återupprepa framgångarna. Dessvärre fick vi aldrig riktigt svar på det, för den 21:e oktober 2003 dog Elliott, 34 år gammal, efter att ha fått två knivhugg i bröstet. Det är fortfarande oklart om det var någon som mördade honom, eller om han tog sitt eget liv. Vid dödsfallet höll han som bäst på att spela in ett nytt album, och efter att hans familj givit klartecken, slutfördes skivan med hjälp av hans tidigare producent. ”From a basement on the hill” släpptes ett år efter Elliotts död, och är även den väldigt bra.
Ytterligare tre år senare kom en dubbel-CD med gamla demos och outgivna låtar, ”New moon”, men sedan har det faktiskt varit tyst på Elliott Smith-fronten. Gamla skivor har remastrats och givits ut på nytt, men det återstår flera hundra outgivna låtar, som förmodligen kommer att ges ut förr eller senare.
Dagens låttips är hämtat från just den där sistnämnda demosamlingen. ”Angel in the snow” spelades in samtidigt som Elliotts självbetitlade andra album, och stilen påminner mycket om den som kan höras på skivan. Det är Elliott och hans akustiska gitarr, inget mer. Det här hade kunnat bli sagolikt tråkigt, som så många andra s.k. singer-songwriters är, men det är något speciellt med just Elliott Smith som gör att han står ut i denna stora massa av artister. Kanske är det hans redan tidigare omnämnda röst, som är väldigt behaglig att lyssna på. Kanske är det hans melodiska och trixiga gitarrspel. Kanske är det hans bedårande melodier. Kanske är det en kombination av allt det där. Jag tror nog mest på det sistnämnda. Hur som helst så är det förbannat bra.
Elliott Smith - "Angel in the snow" (inspelad 1995, utgiven 2007)
- Trogna läsare av den här bloggen (finns det några sådana?) kan tycka att det händer alldeles för lite här nuförtiden. Jag håller med. Det händer alldeles för lite här nuförtiden. Hur galet det än kan verka så måste tyvärr universitetsstudier komma före musiktipsande, och då blir det som det blir. Men jag har inte glömt bort er, och därför kastar jag nu fram en riktig godbit i form av svensk syntpop när den är som allra bäst!
Det första livstecknet från gruppen Nasa var i Staffan Hildebrands film ”G” från 1983, där de bidrog med låten ”Nattens drömmar”. Bandet bestod då av Patrik Henzel, Martin Thors och Jonas Zachrisson. Sedan dröjde det två år innan de slutligen gav ut den första singeln i eget namn, ”Paula”, som kom ut 1985. Samma år kom den betydligt poppigare singeln ”Stockholmssommar”, den enda låten på svenska som de gav ut under namnet Nasa (bortsett då från låten i ”G”). Debutalbumet ”Power of the century” ignorerades mer eller mindre av samtiden, och förutom att deras låtar ibland testades till radioprogrammet ”Tracks”, så gjorde de väldigt lite väsen av sig.
1987 kom andra, och sista, albumet ”In the mist of time”. Vid den här tiden tyckte Zachrisson att det var dags att hoppa av, och kort därpå beslutade sig bandet för att lägga ner. Sista singeln, ”The bird”, blev ironiskt nog bandets största framgång, och på omslaget till singeln kan man se namnen på alla medlemmarna i deras fanclub (det går bland annat att hitta musikskribenten Anders Nunstedts namn där någonstans… undrar om han fortfarande gillar dem?). Det gjordes även en video till låten, regisserad av Ulf Malmros, speciellt för TV-programmet ”Videograttis” (kolla här). Hur som helst så tar berättelsen om Nasa inte slut här. Drygt tio år senare, 1999, återförenas bandet och ger ut singeln ”Back to square one” och albumet ”Remember the future”, och året dessförinnan gavs det ut en samlings-CD med Nasas gamla singlar och lite utvalda albumspår, under namnet ”Echoes down the hall”. En revival var med andra ord i faggorna, men återigen blev det inte så mycket av det, och Nasa lade återigen ner projektet. Några år efter Nasas första splittring, runt 1990, gick Henzel och Thors ihop och gjorde en skiva under det föga fantasifulla namnet Henzel & Thors, ”Musik”. Första singeln från den, ”Sov gott”, är förmodligen parets mest framgångsrika låt någonsin, då den spelades flitigt på radion och dessutom ackompanjerades av en milt homoerotisk musikvideo (tillsammans med den lite småsnuskiga texten). Låten är för övrigt inspelad helt a cappella, så alla ljud som hörs på låten är gjorda med munnen. Imponerande! Lyssna själv här.
Det finns många bra låtar med Nasa att tipsa om, men eftersom det enda som finns tillgängligt på Spotify i nuläget är den redan nämnda samlingen, så får jag hålla mig till det som erbjuds på den. Tyvärr är många av singlarna inkluderade i sina remixade maxisingelversioner, vilket är ett jäkla otyg, men ”Point of view”, från första albumet, är ändå inte så väldigt mycket omgjord, så det får bli veckans tips. Jag kan även rekommendera ”Take off your clothes”, som jag minns att jag gillade som tusan när Kaj Kindvall spelade den som utmanare på ”Tracks” någon gång runt 1986.
Patrik Henzel har de senaste åren varit med och skrivit ett gäng bidrag till den svenska melodifestivalen, däribland ”Värsta schlagern”, som framfördes av Linda Bengtzing och Markoolio 1997, och ”Adrenaline”, som framfördes av Mendez 2002. Martin Thors jobbade tydligen på en soloskiva under milleniets första år, men mig veterligen blev det inget av den.
Nasa - "Point of view" (1985)
Innehåll
Senaste blogginläggen
Annat innehåll
Logga in blogg
Kontaktinformation
Ansvarig utgivare:
Adress:
Postadress:
Telefon:
Viveka Hedbjörk
Fiskaregatan 21
301 81 Halmstad
010-471 51 00
Hallandsposten ingår i
Stampen Media Group
© 2013 – Hallandsposten
Hallandsposten ingår i samma mediegrupp som bohuslaningen.se - stromstadstidning.se - hn.se - ttela.se - gp.se - svenskafans.se - familjeliv.se - brollopstorget.se - odla.nu - appelberg.com - myblock.se - na.se - vlt.se - devote.se - e-leksaker.se - katshing.se - fixamera.se - djungeltrumman.se - merajobb.se - kraftum.se - adbid.se