Blogg - publik

Craptacular

Blogginlägg

1. The woman in black (2012)
   Jag vet inte om det är det faktum att jag såg den här filmen på en biograf med en blandad publik av skräcknördar och finkulturellt folk, eller om det är Jane Goldmans (Kickass bl.a.) skript som gör den här filmen fantastisk. Men den här recensionen kan inledas med ett konstaterande: The woman in black är en av 2012's bästa filmatiseringar. Vi behöver inte ens invänta de övriga, den här kvalar garanterat in på listan direkt.
   
   Det är inte många detaljer jag saknar från den gamla filmatiseringen. Den här versionen har tagit några bitar från den, några bitar från Susan Hills bok och lagt till några dels symboliska, fantastiska bitar och definitvt några detaljer som gör historien mer logisk. Här blir åskådaren inte bara införstådd med att kvinnan i svart är förbannad, man blir också införstådd med VARFÖR hon är förbannad. Till skillnad från så många andra av dagens skräckfilmer där kvinnliga, okammade gastar härjar fritt och utövar oprovocerat våld till höger och vänster utan att man någonsin får en förklaring till varför de måste utsätta helt till synes  oskyldiga för så mycket skit.
   
   Medans den äldre filmatiseringen hade lagt mest krut på stämningen (med hjälp av enkla medel som tystnad och dimmiga miljöer) så har den här valt att hålla åskådaren på helspänn med en "ryckscen" i kvarten. Detta kan i vanliga fall få en att tröttna rätt snabbt, för att man känner på sig att det när som helst ska dyka upp ett ansikte i en spegel eller att en hand ska dyka upp under sängen. Men James Watkins film bygger upp spänningen succesivt och som publik är du aldrig beredd på var hotet ska dyka upp, eller i vilken form.
   
   Daniel Radcliffe är helt okej som huvudpersonen Arthur Kipps, med ett bedrövat anisktsuttryck och Harry P glasögonen lagda åt sidan. Mest övertygande är dock Ciarán Hinds, i rollen som skeptikern Mr Daily och Janet McTeer som halvtokig hundfanatiker. Bortsett från skådespelet är effekter och manus det som får mig att lyfta den här filmen till skyarna. Se den. Den är allt annat än crap och kommer att lämna dig med en blandad känsla av lättnad och att vilja se dig om bakom axeln.
   
   
   
   
   
   It aint easy being a lawyer...
   
   -L
   
   • • Crap Tacular
     • 6 feb 2012 08:48
     • Till inlägget
   • • Kommentarer (0)

2. The woman in black (1989)
   Som jag nämnde i tidigare inlägg så kommer en av filmerna som visas under GIFF 2012 att vara nyfilmatiseringen av The Woman in black. Daniel Radcliffe  har huvudrollen som den inte helt lyckligt lottade advokaten som beger sig ut till det klassiska gamla huset som bär på många dunkla hemligheter. Det ska bli spännande, både att få se Daniel Radcliffe i en annan roll än den som Harry Potter och att få se den nya tolkningen av Susan Hills spökhistoria, som även tidigare  har inspirerat till teaterpjäser. Återkommer med en recension av den nya fimen i nästa vecka.
   
   Men först tänkte jag tipsa om den gamla TVfilmatiseringen  av historien. Denna är från 1989, men håller än!
   Jag minns hur jag som barn låg vaken långt efter läggdags och lyssnade till ljuden från TV'n när min storebror satt uppe och såg den. Enbart ljuden hade en skrämmande effekt. När sen min bror återberättade filmen för mig dagen efter och sa att den innehöll en av de värsta scener han hade sett i en film så fick jag blandade känslor inför The woman in black. Jag både lovade mig själv att aldrig se den och samtidigt kände jag ett otroligt sug efter att se den och bli lika uppskrämd. När jag slutligen tog mod till mig och såg den fick jag precis det jag hade väntat mig. Det är ett paket av isande skräck och några få skratt. Skratten lockas dock enbart fram för att filmen har några år på nacken. Den lyckas ändå mestadels skrämma upp dig som åskådare med enkla knep som dimmiga miljöer, tystnad och ansiktsuttryck.
   
   Filmens huvudperson är den unga huvudpersonen Arthur Kidd (Kipps i den nya filmatiseringen) får i uppdrag av sin chef att sköta pappersarbetet efter en bortgången kvinna, som saknar släktingar i livet. När han anländer till den nya staden varnar invånarna honom för att åka ut till huset vid låglandet där den gamla kvinnan bodde. Delvis för att det är lätt att hamna fel när dimman rullar in och råka gå ner sig i vattnet.
   
   Arthur envisas dock med att bo där och att inte ta in på något hemtrevligt, tryggt  värdshus i stan. Han beslutar sig också för att delta vid kvinnans begravning, där han finner sig vara den enda besökaren bortsett från prästen. Plötsligt får han dock syn på en en tredje på avstånd. En kvinna i svart klädsel som inte tycks höra hemma i Arthurs nutid. När han frågar prästen om han såg henne och kan informera Arthur om vem hon är blir prästen likblek och vägrar prata om det.
   
   Arthur beger sig ut till det avlägsna huset, som visar sig ligga extremt otillgängligt för besökare och lägligt nog saknar el. Vid baksidan av huset  hittar han två gravstenar som väcker hans nyfikenhet. När han står där och betraktar dem känner han hur nackhåren reser sig, det är som att han är iaktagen (väldigt bra gestaltat i filmen). När han vänder sig om ser han återigen den svartklädda kvinnan och att döma av hennes ondskefulla ansiktsuttryck förstår han att något är fruktansvärt fel...
   
   Oavsett om man ser den här filmen före eller efter James Watkins version, från i år, så är den här versionen otroligt sevärd om humöret är anpassat efter en ruggig regndag! Kan även rekommendera boken av Susan Hill. Med varning för att den kan ge mardrömmar..
   
   
   
   Ett inte helt lyckat möte
   
   -L
   
   • • Crap Tacular
     • 31 jan 2012 19:01
     • Till inlägget
   • • Kommentarer (0)

3. Ressurection...
    Craptacular har genomgått en lång kris med idétorka, vilket har resulterat i en lång tystnad från vår sida.
   
   Det skulle kunna jämföras lite med Nicholas Cage, som tenderar att följa ett mönster av att regissera eller medverka i tre dåliga filmer innan han slutligen visar omvärlden varför han en gång i tiden slog igenom. (Det är bara att se till hans lista över filmer på IMDB, så förstår ni vad jag menar)
   
   Craptacular har dock inga planer på att göra långa glapp mellan inläggen till ett mönster, utan nu tar vi nya tag. Något som verkligen har inspirerat till detta är Göteborgs filmfestival. En av filmerna som jag planerar att se där är den efterlängtade nya versionen av The Woman in black. Den är regisserad av James Watkins, skriven av Jane Goldman (som bland ligger bakom Kickass)  och baserad på Susan Hills krypande spökhistoria.
   
   Inom kort kommer ni här att kunna läsa en recension av en äldre version som skapades för TV 1989. En alltså inte helt känd skatt, som verkigen har satt sina spår hos mig trots att den har några år på nacken!
   
   Så länge kan ni njuta av trailern för den nya versionen, som jag kommer att recensera efter festivalbesöket!
   
   
   
   
   
   
   Skräms  på ett annat sätt än den nya
   
   -L
   
   • • Crap Tacular
     • 29 jan 2012 17:48
     • Till inlägget
   • • Kommentarer (0)

4. En Deppig bild.
    
   
   Det här kanske inte riktigt hör hit, men det skiter jag i. Han är ju skådespelare i alla fall. Det här måste vara något av det värsta jag har sett i photoshopväg. Vad hände? Hur tänkte Vanity Fair här? Man ser knappt att det är Johnny Depp. Och man ser definitivt inte att han är 48 år. Föreställ er en rockabilly-lugg på bilden och vi svischas tillbaka 21 år i tiden då Depp spelade i filmen Cry Baby (1990).
   
   
   
   
   
   - A
   
   
   
    
   • • Crap Tacular
     • 25 okt 2011 10:33
     • Till inlägget
   • • Kommentarer (0)

5. Fright Night (2011) aka Misslyckad sågning
   A och L gick och såg Fright Night i 3D på bio med något ljumma förväntningar. L såg originalet någon gång i tonåren och mindes att hon skrattade gott åt det. Därav var hennes förväntningar inte så höga, då hon tycker att det var längesen en film som ska innehålla komisks inslag faktiskt var rolig... Från första början naglar Fright Night fast dig i stolen. Som tur är så är den även så pass snäll att den då och då släpper på spänningen och låter dig skratta till lite.
   
   Colin Farrell spelar den förföriske vampyren som inte har speciellt mycket gemensamt med de kärlekstörstande Twilightvampyrerna annat än huggtänderna och ja, det faktum att de behöver blod för att överleva. Farrell är verkligen förträfflig i sin roll som vampyr med odefinierbar dialekt med transylvansk touch. Han stjäl hela showen från de andra skådespelarna och tangerar att spela över i varje scen. Briljant.
   
   
   
   Well hello
   
   Eftersom det är den bästa bioskräckkomediupplevelsen sedan den första Screamfilmen rullade upp på duken så kan den inte få annat än ett fantastiskt betyg! Och vilket soundtrack sen! Covern på 99 problems i slutet förstärker filmens ironi och det är sällan musik har passat så bra till en film. Det är inte varje dag vi ser en film i den här genren som lyckas med att vara rolig men aldrig bli töntig. Filmen är ren och skär underhållning och en härlig hyllning till 80-90 talets skräckisar.
   
   
   - L & A
   
   
   
   
   
   • • Crap Tacular
     • 21 okt 2011 16:17
     • Till inlägget
   • • Kommentarer (0)