Det udda sticker ut. Provokatörer märks. När riksdagen börjar arbetsåret inästa vecka kommer Sverigedemokraterna att göra väsen av sig. Uttalanden som inte har hörts förr i kammaren kommer att skapa förskräckelse och rubriker. Meningsutbytena mellan ledamöter kommer att bli hätskare än vanligt.

Bakom kulisserna blir Sverigedemokraterna emellertid tvungna att kavla upp ärmarna och sätta sig in i samma frågor och målkonflikter som alla andra partier. Slagorden skall bli sakpolitik. Visioner skall förvandlas till motioner. Många av partiets ledamöter är nog innerst inne rädda för att myrsteg för myrsteg socialiseras in i etablissemanget och utifrån sett förvandlas till de politiker deras väljare föraktar.

De redan etablerade partierna räds en normalisering av ett annat slag. Den att främlingsfientlig nationalpopulism skall börja nästla sig in i andra partigrupper. Aldrig hos de egna så klart, utan hos de andra. Men förhoppningsvis håller partierna sig för goda för att falla för frestelsen att använda SD-stämpeln. Det skulle bara svärta ner alla utfästelser om att hålla en tydlig rågång mot Sverigedemokraterna.

På samma sätt är det viktigt att det inte börjar gå slentrian i att markera avstånd mot Sverigedemokraterna i tid och otid. Deras utspel och positioner skall bemötas hårt i sak, men iövrigt är det bara att acceptera väljarnas val.

Något som däremot inte behöver accepteras är att Sverigedemokraterna och den politik de företräder är inne i riksdagen för att stanna.

Med valresultatet klart har det blivit vanligt att hänvisa till att Sverige har blivit som andra europeiska länder, att trenden med ökat inflytande för främlingsfientliga nationalpopulistiska partier är oundviklig och att det bara är att vänja sig vid att Sverigedemokraterna eller ett annat parti med liknande agenda nu kommer att vara en självklar del av rikspolitiken.

Så behöver det inte bli. Några naturlagar finns inte i politiken. Lika lite finns det enkla lösningar. Det kommer både Sverigedemokraternas ledamöter och deras väljare att inse tids nog. Besvikelsen kan bli stor.

Men till skillnad från Ny Demokrati som for upp som en sol och ned som en vidbränd pannkaka har Sverigedemokraterna en organisation som kan stå pall för internt missnöje till en viss gräns. Utmaningen för det öppna samhället och de anständiga partierna är att få dem att passera den gränsen och erbjuda bättre lösningar för att fånga upp dem som vänder Jimmie Åkessons gäng ryggen.

Kampanjer förslår inte. Här krävs långsiktig opinionsbildning på bred front, i riksdag liksom i det civila samhället. Riktiga rasister biter det inte på, men de är ganska få.

Det handlar lite tillspetsat om att bedriva integrationspolitik riktad mot de typiska väljare som lagt sin röst på Sverigedemokraterna. Frustration över sin egen livssituation, bitterhet över samhällsutvecklingen och protest mot makthavare som upplevs som förljugna – det är bland sådana underströmmar Sverigedemokraterna funnit sina skaror av sympatisörer.

Det är de stämningarna som måste mötas med andra budskap och konkreta förslag än populisternas rallarsvingar.

cHär krävs lång siktig opinionsbildning på bred front.