Att det svenska valsystemet inte fungerar perfekt har inte varit okänt för dem som har varit insatta i hur mandaten fördelas mellan partierna.

I och med att det är så jämnt mellan de båda politiska blocken, och Sverigedemokraternas inträde i den högsta beslutande politiska församlingen, har frågan dock blivit högaktuell och krav reses nu på förändring.

Vid svenska riksdagsval fördelas 310 fasta mandat och 39 utjämningsmandat. De 310 är fast fördelade på landets valkretsar, där de i sin tur fördelas proportionellt till respektive parti efter valresultatet. En liten valkrets med fem fasta mandat kan alltså ge utfallet att de två största partierna får två mandat var, parti nummer tre ett mandat och övriga noll. När detta är gjort fördelas de 39 utjämningsmandaten över valkretsarna, för att slutresultatet skall bli så likt det nationella valresultatsnittet som möjligt. Systemet har, utjämningsmandaten till trots, en tendens att gynna de två stora partierna och missgynna övriga.

Matematikprofessorn Svante Linusson framträdde under tisdagen vid upprepade tillfällen i medierna och hävdade att det i år blivit matematiskt fel redan i fördelningen av de fasta mandaten.

Socialdemokraterna har fått fyra och Moderaterna ett mandat för mycket, medan småpartierna har missgynnats. Strikt matematiskt borde alliansen ha fått 174 mandat enligt valnattens resultat. Det är dessutom fullt matematiskt möjligt för alliansen att vinna mer än hälften av rösterna utan att få majoritet iriksdagen.

Det svenska valsystemet har varit i blåsväder förr. I valet 1973 fördelades riksdagens då 350 mandat precis jämnt mellan å ena sidan S och VPK och å andra sidan C, M och FP. Lotteririksdagen ledde till att antalet riksdagsmandat justerades till 349. Årets valresultat visar att valsystemet ytterligare kan behöva justeras, eller åtminstone utredas för att fastställa om det går att på ett rimligt sätt göra systemet mer korrekt, oavsett utfall.

Det nu uppkomna parlamentariska läget ställer många frågor på sin spets. Mandatfördelningen är en, regeringens rätt att sitta kvar efter val en annan.

Under den gångna mandatperioden röstade riksdagen för en grundlagsändring som innebär att regeringen avgår vid val. För att ändring skall kunna ske krävs två riksdagsbeslut. Frågan är om riksdagen efter de senaste dagarnas lärdomar föredrar den stabilitet det nuvarande systemet ger i oklara parlamentariska lägen, och avslår förändringen. Liksom Reinfeldt i år valde Göran Persson 2002 att sitta kvar, trots att S då backade. Både de borgerliga och Miljöpartiet var då kritiska till metoden, men den har onekligen sina praktiska fördelar.

Liksom i mandatfördelningsfrågan måste det praktiskt önskvärda och möjliga vägas mot vår uppfattning om vad som är mest demokratiskt. Det är inte alldeles enkelt. Men mandatfördelningen behöver utredas och riksdagens ledamöter bör fundera en extra gång innan de ändrar i grundlagen.

cDet nu uppkomna parlamentariska läget ställer många frågor på sin spets.