I ett modernt välfärdsland som Sverige är det inte lätt för vare sig politiker eller medborgare att överblicka alla komplicerade regelstyrda system. En reform får lätt oväntade effekter, som i sin tur måste pareras med nya reformer någon annanstans för att målsättningarna ska nås.

Politik är det möjligas konst och med tiden kan vägen från a till b gå över hela alfabetet. Därför borde det vara en viktig uppgift att sträva efter enkelhet i systemen. Fast trenden går snarare i motsatt riktning.

Inte minst skattesystemet är svårgenomträngligt. Konstruktionen bakom regeringens paradnummer, jobbskatteavdraget, är så svår att få grepp om, att det har skapats räknesnurror på nätet, där man kan se hur mycket mer i månaden den som jobbar får nu jämfört med tidigare. Många blir nog förvånade över att det handlar om så mycket mer pengar i plånboken. Däri ligger också ett problem.

Regeringen Reinfeldt har förtjänstfullt prioriterat arbetslinjen och lagt tonvikten på skattesänkningar för dem som har låga eller medelstora inkomster. Men om de som får större morötter för att arbeta har svårt att ta till sig hur skörden slår, förtas sannolikt också en del av effekten. Drivkrafterna att arbeta blir ju större om det är enkelt att förstå hur skatten tas ut och ser ut.

Fördelarna med sänkt skatt àla jobbskatteavdrag är praktiska och påtagliga, nackdelarna med ett snårigt skattesystem är jämförelsevis abstrakta.

Också rut-avdraget går att lätt att försvara på samma sätt. Tröskeln in på arbetsmarknaden har blivit lägre, svarta jobb har gjorts vita, vardagen har förenklats för otaliga hushåll som har svårt att få vardagen att gå ihop. Skattetekniska gränsdragningsproblem i dess följd ter sig abstrakta i jämförelse med den samhällsekonomiska succé som avdraget blivit.

Med det sagt finns det ändå anledning att mana till försiktighet mot för mycket pragmatism på de torra principernas bekostnad. Ju svårare det är att få överblick på det man betalar in i skatt och vad man får ut iform av välfärdstjänster, desto större blir den politiska utmaningen i att skapa rimliga förväntningar från medborgarna.

Det har också varit ett tydligt dilemma för alliansen att förklara vad regeringen egentligen har uträttat och visa att de viktigaste vallöftena har uppfyllts under den snart gångna mandatperioden.

Alliansen går nu till val på att vilja utreda ekonomiska frizoner i utanförskapsområden. Tanken är att lägre skatter idessa områden skall ge en skjuts till ekonomin och leda till fler företag, arbetstillfällen och bättre integration. Behjärtansvärda ändamål, alltså.

Baksidan av en sådan politik är emellertid alla gränsdragningsproblem som uppstår när företag behandlas olika beroende på var de befinner sig geografiskt och vilka de anställer. Om förslaget förverkligas kommer skattesystemet att bli än mer snårigt och svåröverblickbart. Och det kan ju knappast vara bra för en borgerlig allians som borde eftersträva klarare regler och mindre krångel.

Det är utan tvivel lättare att nå framgång med riktade åtgärder och avgränsade reformer än att genomföra samma syften med övergripande och lättöverskådliga systemreformer. Men priset är snårighet som förr eller senare blir ohanterlig.

cFördelarna med sänkt skatt à la jobb skatteavdrag är praktiska och påtagliga.