I två år skall de rödgröna utreda sin så kallade skatt på förmögna. Väljarna får köpa grisen i säcken på valdagen, eftersom utredningen måste få ta tid. Mona Sahlin har försökt vara tydlig på den punkten.

Nu visar det sig dock att hon inte alls varit särskilt tydlig. Från 2012 räknar de rödgröna nämligen den nya förmögenhetsskatten som en intäktspost. Det framgår av tabellerna i den rödgröna valplattform som presenterades på tisdagen. Men då hinner man inte med någon tvåårig utredning.

I början av oktober öppnar riksdagen efter val och sommaruppehåll. Även om de rödgröna redan första dagen tillsätter en utredning, och ger den ett istället för två år på sig att utforma den nya skatten, kommer tidsplanen att bli nästan ogenomförbar. När utredningen är klar skall resultatet ut på remiss, lagrådet skall ta ställning till ett konkret förslag och riksdagen skall fatta beslut. Det får gå undan, om den nya lagen skall finnas på plats före januari 2012.

Så antingen blir det en framstressad skatt, tvärtemot vad Sahlin verkligen inskärpt till väljarna, eller en budget där fyra miljarder kronor fattas. De båda alternativen är lika dåliga.

Förmögenhetsskatten är bara ett av många exempel på förment tydlighet i årets valrörelse. I de flesta frågor handlar det dock om att politiker inte tillräckligt skiljer på löften och ambitioner.

Detta är inte ett fel som ligger enbart hos dem. Hos nyhetsmedierna vilar ett tungt ansvar för att beskriva de politiska utspelen på ett korrekt sätt.

Det finns olika sorters vallöften, vilket i sig inte är orimligt. För småpartierna vore det, vilket Kristdemokraternas Göran Hägglund påtalade i tisdagens partiledarutfrågning i SVT, orimligt att bara ge vallöften vars genomförande kan garanteras. Då skulle man i princip inte kunna säga någonting om vad man vill.

Hägglund var därför väldigt tydlig med att det han talar om är vad han lovar att kämpa för, om han får förnyat förtroende. Bara ett parti som får mer än hälften av rösterna kommer ha möjlighet att rösta igenom allt det vill i riksdagen.

Till skillnad från de enskilda partierna kan de båda blocken ställa ut så kallade skarpa löften, som innebär att om deras sida vinner majoritet kommer det ena eller andra att bli genomfört. Men många löften är inte skarpa, utan istället reformambitioner. Om ekonomin tilllåter kommer vi att genomföra det utlovade, säger de.

För en lättjefull tidningsläsare framstår även dessa ambitioner ofta som löften, eftersom om:et har en tendens att försvinna vid rubriksättning. Som väljare får man läsa brödtexten noggrant, för att få reda på om löftet är ett löfte eller en ambition.

Tydlighet kan vara förrädisk och löften kan vara ambitioner. För dem som instämmer ipolitikerdevisen om att detta är ett ödesval gäller det att läsa både det finstilta och mellan raderna. Det är inte alltid så lätt att vara väljare!