Vem har svenska folket mest förtroende för som statsminister? Ja, att döma av den senaste Sifo-mätningen, som publicerades iDagens Industri på måndagen är det tveklöst Fredrik Reinfeldt (M). Han stöds av 63 procent av de tillfrågade medan främsta konkurrenten, Mona Sahlin (S), får stöd av endast 18 procent. Detta är naturligtvis ytterst bekymmersamt för Socialdemokraterna och de rödgröna.

Enligt valforskarna är det inte personfrågor utan ideologi och politiska sakfrågor som avgör hur svenska folket röstar, men trots det är det låga förtroendet för Mona Sahlin något som påverkar hennes valkampanj negativt.

I den senaste mätningen från Sifo fick alliansen egen majoritet, med 51,5 procent mot de rödgrönas 43,9. I flera andra mätningar har det varit betydligt jämnare, och det kommer sannolikt att bli jämnt den 19 september, men det är inte omöjligt att alliansen får förnyat förtroende. Därmed väcks ett antal frågor om den svenska partistrukturen.

När Allians för Sverige bildades hemma hos Maud Olofsson i Högfors för sex år sedan var det ett nytt grepp i svensk politik. Socialdemokraterna hade länge beskyllt de borgerliga för att inte vara ett hållbart regeringsalternativ. Det var på den tiden Socialdemokraterna uppnådde röstsiffror runt 40-45 procent och bara behövde stöd av något enstaka småparti för att få majoritet i riksdagen. Idag är situationen en helt annan.

Att Socialdemokraterna 2006 hamnade på under 35 procent tvingade, i kombination med den tydliga allianssegern, fram det rödgröna samarbetet. Om några veckor står valet mellan två politiska block, båda dominerade av var sitt pragmatiskt 30-procentsparti.

Den förlorande sidan kommer troligtvis att få svårt att hålla liv i sitt samarbete, men det beror delvis på hur man läser förlusten. Uppfattas den som kritik mot samarbetet eller mot för lite samarbete? Om de rödgröna förlorar kan det tolkas som ett underkännande av den impopulära statsministerkandidaten Sahlin, men också som att de rödgröna byggde för lite allians och för sent.

Skulle den borgerliga alliansen mot förmodan bli riksdagsvalets förlorare kommer småpartierna knappast att finna sig i att arbeta vidare under moderatledning, och marginaliseras även i opposition.

Mest intressant blir det om alliansen vinner, vilket en hel del nu tyder på. Då är frågan ur både väljarnas och partiernas perspektiv om Sverige verkligen behöver fyra borgerliga partier.

Partisammanslagningar är smärtsamma reformer, men inte omöjliga. Mest sannolik är en C-FP-sammanslagning, parallellt med en utveckling där KD samlar konservativa som förr skulle dragits till gamla Moderaterna medan Fredrik Reinfeldts parti blir ett allmänborgerligt storparti av närmast gammelsocialdemokratisk modell.

I dagsläget är dock kulturskillnaderna mellan C och FP lite för stora och skillnaderna skall inte underskattas. Men det finns en uppväxande partigeneration för vilken samarbete är vardag.

Det är förvisso långt till en sammanslagning. Men om alliansen vinner riksdagsvalet kommer allt fler väljare att fråga sig om inte fyra borgerliga partier är lite väl många.

cDetta är naturligtvis ytterst bekymmersamt för Socialdemokraterna och de rödgröna.