Socialdemokraternas hantering av frågan om republik eller monarki är en utmärkt illustration till partiets sätt att bedriva politik. Man utmanar inte en stark opinion utan ser hellre till att hålla den egna vänsterfalangen på mattan (eller ännu hellre under den) genom att desarmera den farligt tickande bomben med en lämplig kompromiss.

Om det är något som Socialdemokraterna under årens lopp har aktat sig noga för är det att utmana den i grunden konservativa stämningen bland väljarna som oftast uttrycks i krav på ”trygghet”.

Tvärtom ser man till att bejaka dessa stämningar och på så sätt göra sig till tolk för kravet på förutsägbarhet och oföränderlighet, samtidigt som man lockar med löften om förbättringar av sådant som väljarna förmodas prioritera högt, som vård och omsorg, kombinerat med ökad levnadsstandard överhuvudtaget. Men det skall ske på ett tryggt och ordnat sätt.

Detta politiska konststycke, denna dubbelhet, har man kunnat upprätthålla under mycket lång tid och det har utgjort grunden för det långa maktinnehavet. Och det är lätt att konstatera att den modellen är i flitigt bruk även i dag. Det framgår med all önskvärd tydlighet av hanterandet av Rut, det vill säga avdraget för hushållsnära tjänster.

Från början kom den vanliga socialistiska reflexen som gör att man sparkar bakut så snart folk ges en möjlighet att själva bestämma över sin konsumtion av varor eller tjänster. Det är mycket bättre, heter det, att stat och kommun i tar in pengarna och ”skapar jobb”. I synnerhet som pengarna, som det påstås, enbart går till ”de rika” som minsann har råd att betala ändå.

När det sedan visar sig att opinionen börjar svänga och ser det här som en god sak, börjar partiet också svänga. Först iStockholm, där efterfrågan på sådana här tjänster är större eftersom livspusslet är svårare att få ihop, men partiledningen följer raskt efter och börjar tala om förändringar hellre än ett avskaffande.

Skälet är givetvis maktpolitiskt. Moderaternas slagord om att det är lika viktigt att värna om de 7000 nya jobb som Rutavdraget beräknas ha gett upphov till som de 3500 jobb som finns på Saab blir mycket svårt för Mona Sahlin att bemöta.

Reinfeldt kan då påminna väljarna om Sahlins tal om att ”ge Saab en chans” när S rentav öppnade för att staten borde köpa Saab. De miljarder det skulle ha kostat kan jämföras med den skattereduktion på 120 miljoner som Rutavdraget har medfört.

Just den siffran är intressant i sig själv. De hårdaste motståndarna till avdraget, det vill säga Vänsterpartiet, talar om hur ”dyrt” avdraget är, som om pengarna egentligen tillhörde staten, samtidigt som man talar vitt och brett om hur skatteinkomsterna istället skall ”skapa jobb” i kommunerna, i synnerhet inom omsorgen.

Hur långt räcker det då? Om man antar att ett avskaffande skulle innebära att de 120 miljonerna oavkortat skulle flöda in som skatteintäkter, vilket inte är sannolikt, skulle det räcka till att anställa uppskattningsvis 300 vårdbiträden, alltså knappt mer än ett i varje kommun landet över. 300 jobb alltså, och inte mindre dyra än Rutjobben, snarare tvärtom. 

cOm det är något som Socialdemokraterna under årens lopp har aktat sig noga för är det att utmana den i grunden konservativa stämningen bland väljarna.