Centerpartiet dyker i opinionsmätningarna. I vissa hamnar partiet till och med under riksdagsspärren på fyra procent. När centerpartisterna den här helgen samlas till kommundagarna i Göteborg är stämningen bland partifolket betydligt sämre än inför förra riksdagsvalet.

Partiledaren Maud Olofsson har befunnit sig i ett pressat läge som näringsminister. Hon hoppades att kunna andas ut när Spyker Cars köpte Saab av GM. Affären är emellertid ytterst komplicerad och den kan till och med bli en belastning för centerledaren i valrörelsen.

För fyra år sedan pratade Maud Olofsson om att Centern skulle ta och behålla platsen som Sveriges tredje största parti, efter Socialdemokraterna och Moderaterna.

Nu pratas det istället om kris och katastrof. I bloggar och på tidningssidor spekuleras det friskt i orsakerna för opinionstappet.

Beror det på att Centern har inriktat sig för mycket på storstäderna och tappat greppet om sina kärnväljare på landsbygden?

Beror det på kompromissandet i kärnkraftsfrågan?

Har man riktat in sig på fel frågor, som en mer flexibel arbetsrätt? Eller har Maud Olofsson rätt när hon säger att Centern har varit duktig på att leverera men dålig på att sälja?

Att räkna ut varför opinionen rör sig åt ett eller annat håll kan sällan göras med exakthet. Förmodligen finns det sanningar ialla dessa förklaringar.

Omprofileringen från ett utpräglat jordbruks- och landsbygdsparti till ett liberalt, grönt parti för både lant- och stadsbor har gått fort – så fort att en del av partiets gräsrötter förmodligen inte känner igen sig längre. Stadsborna som Centerpartiet lockade till sig i förra valet är tydligen inte av den lojala typen.

Att Maud Olofsson gick allianskollegerna till mötes i kärnkraftsfrågan var klokt. Men därmed har man också förlorat en tydlig profilfråga, det hårdnackade kärnkraftsmotståndet.

Ungdomarnas arbetsmarknad är viktig, men så länge man inte kopplar kraven på svagare anställningsskydd till en attraktiv vision om en bättre, rörligare arbetsmarknad är det svårt att vinna väljare.

Dessutom är det bara att konstatera att inget av Centerns statsråd gjort någon riktig succé. Som näringsminister har Maud Olofsson märkt att det inte går särskilt fort att rensa i företagarnas byråkrati. Hennes tid som statsråd har dessutom präglats av finanskrisen: bland annat har hon tvingats hantera försäljningen av Saab och Volvo.

Miljöminister Andreas Carlgren har fått försvara regeringens ja till den rysk-tyska gasledningen i Östersjön – och dessutom gav han ett ansikte åt misslyckandet vid klimatkonferensen i Köpenhamn. Och vad infrastrukturminister Åsa Torstensson och jordbruksminister Eskil Erlandsson brinner för är det nog få väljare som vet.

Om centerpartisterna vill vinna tillbaka väljarna räcker det knappast att hålla tummarna för att Moderaterna skall släppa fram dem i ljuset.

I Centerns valstrategi finns vissa frön till nya vinnarfrågor. Man vill satsa på jobben, miljön och jämställdheten.

Onekligen behövs ett parti som vågar tänka nytt i arbetsmarknadspolitiken. Och Miljöpartiets framgångar visar att det går att nå ut genom att prata om hälsosam mat, gröna näringar och mer förnybar energi. Men centerpartisterna kan inte profilera sig och ständigt vara alliansen trogen, samtidigt.

Om partiet vill överleva måste det våga bli tydligare – och modigare.

cCenterpartisterna kan inte profilera sig och ständigt vara alliansen trogen, samtidigt.