Efter två dagars jakt på landets tillåtna 27 vargar är kvoten mer än fylld på sina håll. I Dalarna sköts fler vargar än det var tillåtet. I skrivande stund pågår eftersöket på de skadskjutna djuren i Dalarna och i Värmland.

Redan nu talas om obalansen mellan en överlägsen civilisations hela materiella potens ställd mot några desperat flyende rovdjur. Ja, det talas till och med om hetsjakt – 12000 registrerade jägare mot 27 djur. Redan på premiärdagen sköts merparten och jakten är avlyst i tre av de fem aktuella områdena. Det kan finnas anledning att utvärdera formen, vilket bland annat länsstyrelsen i Dalarna nu påtalat.

Även Halland har haft påhälsning av gråben, som påstås ha tagit för sig av tamboskap. Men det är bara i angränsande Västra Götaland som tilldelning skett och tre vargar har fällts.

Om det är vid något tillfälle som landets jägare ordentligt har ögonen på sig så är det idetta nu.

Andra tidpunkter, som den årliga älgjakten, omgärdas mera av trivsamheter respektive allmänna tråkningar från en ganska ljumt inställd allmänhet. Det vilar ett slags fördragsamhet över älgjakten, kanske beroende på att den är etablerad eller rent av respekterad. Älgen utgör ett hot i form av trafikfara och möjligen som äppeltjuv om den i sin födojakt förlagt matbordet till våra trädgårdar.

Men vargen väcker helt andra känslor och påstås utgöra ett desto större hot. Mycket lever kvar på grund av djupt rotad mytbildning. I Dala- och Värmlandsskogarna används inte längre drevhundar, då ägarna är rädda om sina djur. Visst har det hänt att varg har tagit en eller annan hund, men jakthundarna faller oftare offer för trafiken.

Det vore ärligare om jägarkåren talade mer öppet om vargen som byteskonkurrent. En varg är ju både ”spårhund” och jägare på samma gång. En av de nyligen träffade vargarna hade ett halvt rådjur i käften.

Att det ens fattades beslut om licensjakt på varg i Sverige för första gången på 50 år är för att ”få ordning” på genetiken. Inaveln är stammens största hot. Så förklarar miljöminister Andreas Carlgren bakgrunden till riksdagens beslut om ny rovdjursförvaltning. Han betonar samtidigt det viktiga andra steget med delegerat beslutsfattande till länsstyrelserna i de nyinrättade viltförvaltningsdelegationerna. Där sitter landshövdingen ordförande för ledamöter utsedda av landstinget (fem politiskt förtroendevalda), en utsedd av polisen och därtill ledamöter som representerar intressena jakt- och viltvård, naturvård, friluftsliv, ägare och brukare av jordbruksmark, lokalt näringsliv och turism samt skogsnäringen.

Att den första vargjakten gått så snabbt skulle kunna tillskrivas en väloljad organisation som tagit sitt ansvar. Låt vara att motivationen utgjort smörjmedlet. Genom att fortsatt använda uppmärksamheten och föra bytesdebatten på ett hederligt och faktabaserat sätt, skulle landets innehavare av vapenlicenser förtjäna respekt. Det vore dumt att försitta den möjligheten.