Miljöpartiet de gröna har förändrats mycket under de senaste fem åren. Tydligaste skillnaden utåt är synen på EU. Numera är de kritiska anhängare mot att tidigare ha varit stenhårda motståndare. Men förändringen går djupare än så.

Språkrören Maria Wetterstrand och Peter Eriksson har jobbat hårt för att partiet skall närma sig sina gröna kompisar i övriga EU. De gröna är i de flesta länder regeringsdugliga och långt ifrån några gröna vågare.

Maria Wetterstrand har för övrigt utvecklats till en riktig fullblodspolitiker. Hon var den klart lysande stjärnan under förra söndagens tv-sända partiledardebatt. Om Mona Sahlin inte hade haft henne vid sin sida hade företrädarna för den borgerliga alliansen utklassat den rödgröna oppositionen.

Miljöpartiet har som enda parti i Sverige antagit två valprogram inför EU-parlamentsvalet 7 juni, ett svenskt och ett som är gemensamt för alla gröna partier i EU. Andra partier, som Folkpartiet liberalerna och Centern, har varit med och skrivit under programmet för den liberala partigruppen i parlamentet (Alde), men inte antagit det på någon kongress.

Skillnaden mellan Miljöpartiets egna program och det europeiska är förstås stora. Euron är något som de gröna i resten av EU gillar, likaså Lissabonfördraget. Men i de svenska grönas ögon är gemensam valuta inget att eftersträva. Överstatlighet gillar de heller inte. Förutom i följande frågor: gemensamma minimiskatter på koldioxid, fler lagliga vägar för flyktingar att komma till Europa, fiskeavtal med fattiga länder, hinder för sexslavhandel och stopp för övervakningssamhället. Så om EU lagstiftar så som partiet vill ska unionen få makten. Annars inte.

Miljöpartiets senaste kongress är i sig är ett tecken på partiets färd mot att uppträda som vilket parti som helst. Tidigare år har ordningsfrågor, alltså sådana som handlar om formen för kongressandet, tagit timmar, ibland till och med dagar i anspråk. Nu är styrningen striktare. Alla politikområden hinns med och ombuden utgörs till stor del av kommunpolitiker. Pragmatismen är mer påtaglig än det alternativa gröna.

Men kringarrangemang under kongressdagarna i Skövde präglades av vegetarisk mat, alternativodlad fika och att alla kongressombud åker kollektivt, helst tåg.

Miljöpartiet har kvar sin själ men har ändrat sin personlighet.

Men visst finns en del orealistiska politiska förslag kvar på agendan. Bland annat gillar partiet inte jobbskatteavdraget med motiveringen att det är en ”osolidarisk, ogrön och opraktisk tanke”. Dessutom jobbar MP fortfarande för att införa friår och 35 timmars arbetsvecka.

Hur detta skall gå ihop med Mona Sahlins och Socialdemokraternas politik är en gåta.

Socialdemokraterna säger ju ja till två av steg i jobbskatteavdraget och partiordföranden anser att friåret strider mot partiets jobblinje.