Folkpartiet har som få andra partier lyckats muta in ett särskilt politikområde som sitt, nämligen skolan. Det har stärkt partiets profil jämfört med Lars Leijonborgs tidiga år, då partiet anklagades för att vara identitetslöst och opinionssiffrorna föll under fyraprocentsspärren.

Men det för också med sig risker. Partiet börjar framstå som ett enfrågeparti. Med regerings­makten har FP visserligen fått möjligheten att förändra – men också ansvaret när reformer inte blir som man tänkt sig, och utmaningen att hitta nya frågor när de flesta punkterna på dagordningen börjar bli avbetade.

Folkpartiet har lanserat ett nytt skolpolitiskt program. De som hade hoppats på radikalt nya förslag blir besvikna. Huvudnumret är ett förslag om att betyg ska införas från årskurs fyra. Det har visserligen inte tidigare officiellt lanserats som FP-politik, men liknande tankegångar har hörts inom partiet i många år.

Det är inte helt självklart vad vitsen med ännu tidigare betyg är. En studie från Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering från 2010 visar i och för sig att avskaffandet av betyg i de lägre årskurserna missgynnade barn från lågutbildade familjer. Sam­tidigt har skolorna sedan dess byggt upp system för skriftlig utvärdering som kompenserar för avsaknaden av betyg. Och, som Lärarnas Riksförbund säger, kanske de nya betygen borde få sätta sig innan ytterligare förändringar genomförs.

Här finns anledning att instämma. Reformerna måste få landa tryggt. Arbetsro är en bristvara i skolans värld.

Ett annat förslag är, som väntat, återförstatligandet av skolan. Det är en idé som väcker genklang hos väljare som har sett hur skolan har blivit mer ojämlik, och i vissa fall vanskött och underfinansierad av kommunpolitiker. Med staten som huvudman ökar möjligheterna för en mer likvärdig skola.

Förslaget visar också på den spänning som finns i Folkpartiets skolpolitik. Å ena sidan har man en tydlig bild av hur undervisningen bör bedrivas, men å andra sidan säger man sig värna om valfriheten för elever, föräldrar och lärare.

Folkpartiets styrka är att väljarna vet vilken skolpolitik partiet driver. Men det som i dag är en styrka kan i morgon vara en belastning. Jan Björklund riskerar till exempel att framstå som ur led med tiden genom sin kritik mot användningen av ny teknik i undervisningen. Eller att han föredrar den så kallade kateder­undervisningen. Att som minister vara inne och peta på detaljnivå är någonting som Jan Björklund måste akta sig för. Det är en läxa som han vid det här laget borde ha lärt sig.

Om oppositionen lyckas lansera en skolpolitik som bejakar kunskap men som pekar på bristerna med regeringens politik kan initiativet svänga fort.