Det är ett delikat bekymmer S-ledaren Stefan Löfven har haft att hantera med den kontroversiella frågan om vinster i välfärden. När han nu satt ned foten blev det som väntat en kompromiss. I en intervju i Dagens Nyheter förklarar han att ökad insyn ska begränsa vinstuttagen.

Stefan Löfven menar att genom redovisning ner på detaljnivå, hur mycket pengar som går åt till personalens löner och inköp av material, uppkommer inte de så hårt kritiserade vinsterna. Dessutom vill ha ställa hårdare kvalitetskrav.

Socialdemokraterna har en arbetsgrupp under ledning av partisekreteraren Carin Jämtin som ska lämna ett förslag senare i höst. ”Av redovisningen ska alla intäkter och utgifter kopplade till den enskilda enheten framgå och därmed även vinsterna som uppstår. Det ska inte längre räcka att ekonomi redovisas på koncern­nivå”, skriver bland annat arbetsgruppen.

Hos LO pågår också ett arbete i samma ämne, den så kallade välfärdsutredningen. I den sägs att vinsterna ska begränsas kraftigt men inte förbjudas helt. LO-kongressens beslut från i våras formulerades som ”non-profit” i välfärdsbranschen.

Det är först efter partikongressen som socialdemokraternas sympatisörer kan vänta sig ett exakt besked i den här frågan. Den utgör onekligen Stefan Löfvens första egentliga interna kraftprov.

Han har nämligen att förhålla sig till det faktum att var femte förskolebarn i Sverige i dag går till privata alternativ. Och enbart i Stockholm går 40 procent av gymnasieeleverna i friskolor. I Halmstad drivs tre av 17 äldreboenden i annan regi än kommunal. Inom primärvården finns fler alternativ till vad Region Halland erbjuder. Och så vidare.

”Det gäller att se att många privata utförare gör det bra. Då vill vi inte säga att ni gör det bra och råkar tjäna en slant, men ni ska bort ändå. Det finns ingen vits med det, säger han insiktsfullt i DN-intervjun.

Precis som i alliansens fall låter förslagen vettiga i teorin, att det är kvalitet och inte utförare och eventuella vinster som borde vara det som diskuteras. Om de får avsedd verkan i praktiken är inte lika självklart.

För den svaga punkten är och förblir kommuners och regionens förmåga att ställa rätt och tillräckligt många kvalitetskrav på verksamheten och dessutom se till att de också efterlevs. Det här är inte bara ett problem som rör den upphandlade verksamheten. Många kommuner och landsting/regioner är inte bra på att uppmärksamma kvalitetsbrister i den egna verksamheten heller. Många minns ännu missförhållandena på Bäckagård i Halmstad.

I teorin motverkas dock den här typen av brister med hjälp av valfrihet. Ingen väljer i längden en verksamhet som inte fungerar, vare sig den är privat eller offentlig. Det finns också gott om exempel där detta fungerat.

Men så finns områden där valfriheten endast är teoretisk. Den som exempelvis beviljas en plats på ett äldreboende är ofta för dålig för att kunna vänta på en plats på det hem där man helst vill bo. Man tar första bästa lediga plats och stannar där. Då hjälper det inte att det finns olika utförare på pappret. Den egentliga valfriheten och konkurrensen har satts ur spel. Den utförare som missköter sig har ofta inte så mycket att frukta. Så kommer det att förbli tills den dag då kommuner och region tar större ansvar.

Hur de ska kunna göra det borde vara frågan alla klurar på, men som allt för få ägnar en tanke.