Vad händer efter Afghanistan?
Sverige har en lång tradition med internationella insatser, som också har stort folkligt stöd. Det är därför viktigt att det förs en diskussion om vart svensk trupp skall skickas härnäst.
Relaterat
Den svenska Isaf-insatsen i Afghanistan löper mot sitt slut. I december åker FS23 hem. Det är det sista stora svenska förbandet i Afghanistan. Då har Försvarsmakten haft tjugotre trupprotationer om 8 189 svenskar posterade i över tio år, till en kostnad av över 9,5 miljarder kronor. Sedan 2009 har man haft över tusen anställda per år i landet.
Fem soldater har hittills stupat i strid, tillsammans med två lokala tolkar. Tolv soldater har skadats allvarligt i strid, med men för livet. Sveriges tacksamhetsskuld till dessa personer är omätligt.
Efter årsskiftet ska endast en mindre enhet om ett par hundra man finnas kvar. Deras uppgift blir att understödja de afghanska förbanden och 2014 får Afghanistan klara sig bäst man kan. Det har USA:s president Barack Obama bestämt. Då ska Nato avsluta sin insats och enligt plan överlämna ansvaret för den interna säkerheten till den afghanska regeringen och dess Nato-utbildade styrkor. Talibanerna bidar sin tid.
Det är svårt att mäta om den svenska insatsen i Afghanistan har varit framgångsrik eller inte. Klart är att truppen varit kraftigt underdimensionerad. Man har bitvis även haft problem med brist på tyngre utrustning, pansarterrängbilar och ambulanshelikoptrar på grund av tungrodd byråkrati. Problematiska insats- och eldgivningsregler har också utsatt svensk trupp för livsfara då politiskt önsketänkande om fredstillstånd har bakbundit våra soldater. Detta har lyckligtvis ändrats på senare tid. De problem som svenska soldater har stött på i Afghanistan grundar sig i politisk tafatthet med insatsen och dess mål.
Enligt den internationella undersökningen Transatlantic Trends 2012 har Försvarsmaktens internationella insatser stort folkligt stöd. Hela 68 procent var för Libyeninsatsen och 62 procent är positiva till Afghanistaninsatsen. I skarpt läge åtnjuter alltså svensk trupp ett stort förtroende. Sveriges internationella insatser är viktiga. Det har mindre med internationell solidaritet och ansvarstagande att göra än rent politiskt kapital gentemot EU, FN och Nato, samt att hålla svensk trupp på tå i den händelse riket behöver försvaras.
Skarpa situationer är den farligaste och mest reella förberedelse vår försvarsmakt kan få. Av den anledningen är det oroväckande att det fortfarande inte inletts ett konkret politiskt samtal om var nästa stora svenska internationella insats ska äga rum. Försvarsmakten behöver förbereda sig.
Socialdemokraterna har önskat sig en FN-ledd insats, med inriktning på Afrika. Man har också framfört krav på en ingenjörstrupp under FN-flagg i Sydsudan. Det är vettiga förslag, såvida inte den borgerliga alliansen vill knyta Sverige närmre Nato.
Frågan är också om Sverige i framtiden ska fortsätta på den insatta vägen med fredsframtvingande insatser likt den i Libyen, eller endast verka i fredsbevarande insatser som i Afghanistan.
Klart är att svenska folket inte motsätter sig internationella operationer. Och det verkar som att det är med internationella insatser som Försvarsmakten bäst kommunicerar sitt existensberättigande till svenska folket.
