Ett historiskt fredspris i tiden
Att utnämna Europeiska Unionen till 2012 års fredspristagare är en direkt uppmaning att inte låta den nuvarande ekonomiska krisen påverka EU:s grundsjäl. Fredsprojektet måste fortsätta.
Relaterat
Parafrasering är en vanligt använd metod inom olika konstverk för att omstöpa ett tidigare verk genom att förmedla det i en ny skrud. På så vis applicerar man gamla budskap eller lärdomar på nutiden utan att verka gammalmodig. Inte sällan används det för att kommentera obekväma dagsaktuella frågor genom att man erbjuder historiska perspektiv.
Det finns en vishet i detta förfaringssätt eftersom det talar till oss på ett basalt vis. Vi är alla små inför det som varit före och därmed, förhoppningsvis, ödmjuka inför de nutida utmaningarna.
Och om man inte lär av historien är man dömd att upprepa den, är ett gammalt talesätt som den norska Nobelpriskommitén onekligen tagit till sig i utnämningen av årets fredspristagare, den Europeiska Unionen. Historia förpliktigar.
Det är både en utnämning för historiska meriter och en tydlig politisk uppmaning. Förhoppningen är att EU inte ska glömma bort sitt ursprung som avrustnings- och fredsprojekt och låta den nuvarande finansiella krisen ändra organisationen i grunden. Håll skutan rakt.
Mycket riktigt pekas det på samma sak som utrikesminister Carl Bildt påpekade under den gångna veckan: det är viktigt att EU:s utvidgning fortskrider. Mest angeläget är det att Serbien och övriga Balkan knyts närmare resten av Europa. 1990-talets blodiga etniska folkmord med nationalismens förtecken, i ruinerna av Titos kommunistiska imperium, är en direkt fortsättning på det kalla krig som i ett halvt decennium delade inte bara Europa mellan öst och väst, utan det moderna Europas motor, Tyskland. I sin tur var kalla kriget resultatet av nazismens förödelse, och grunden till EU:s födelse. Aldrig igen, var lärdomen.
Det är dock en lärdom man inte alltid förvaltat väl. I farstun till 2000-talet behövde Europa fortfarande USA:s och president Bill Clintons ledarskap och militära styrka för att bomba Serbien och dess bödel Milosevic, när Europa inte klarade av att stå upp för sina historiska insikter själv. Det var också den största flygkampanjen i Europa sedan Andra världskriget. Skillnaden den gången var att tyska soldater och flygplan flög i formation med amerikanska och brittiska piloter. Femtioåtta år tidigare hade tyska Luftwaffe bombat Belgrad utan krigsförklaring under ”Operation Bestraffning”. Fred var återigen endast möjligt tack vare militära medel.
Just därför är det så angeläget att Serbien blir en del av det övriga Europa. Så att det aldrig får hända igen.
I dagens gränslösa värld, där kommunikationen upplöser nationsgränser genom nergrävda fiberoptikledningar under hela Europa, och där backpackingresor, weekendflyg till europeiska huvudstäder och enkla förfaranden kring utbytesprogram är mångas vardag, är det svårt att inte hålla med Nobelpriskommittén i Oslo. EU:s fredsprojekt är ett historiskt remarkabelt projekt, fullt jämförbart med vilket vågat demokratiskt experiment bildandet av USA var 1776.
Och vem vet – priset kanske till och med får Norge att gå med i EU?































