Det godtrogna landet
Sverige måste göra upp med föreställningen om att vara okränkbart. Det största hotet mot säkerheten är aningslösheten.
Relaterat
Greenpeace-aktionerna mot kärnkraftverken Forsmark och halländska Ringhals har blottlagt mer än bristande säkerhetsrutiner. De har ännu en gång påmint oss om Sveriges bristfälliga relation till säkerhetstänkande och krisberedskap.
I somras påpekade Socialstyrelsen att Sverige inte tillnärmelsevis skulle kunna klara av att hantera en terroraktion liknande den i Oslo förra sommaren. Bland annat saknas en nationell koordinering av flygande ambulansverksamhet, och den svenska sjukvården har åtskilligt att göra vad gäller krisberedskap.
Rikspolischefen Bengt Svensson skrev i en debattartikel i går i Dagens Nyheter om att ”flera av dagens polismyndigheter är för små för att vara rustade på alla områden”. Sorgebarnet Försvarsmakten är ett kapitel i sig.
Överlag är vi av tradition närmast allergiska mot att tänka på säkerhetsaspekter i detta land, som om blotta tanken vore ett hot i sig.
Det svenska folkhemmets honnörsord har under långa perioder varit trygghet och stabilitet, som ömt vårdat en naiv självbild av ett okränkbart samhälle. I Sverige är ju människor av hävd goda varelser och vill varandra gott. Vem skulle då vilja ställa till med oreda för andra? Det är ju inte bara otänkbart, det är, än värre, direkt otacksamt. Typ.
Enstaka dåd åsido; disharmoni är det kollektiva samhällets mardrömsscenario. I Sverige ska alla komma överens, även om man på vägen glömmer bort vad det är vi ska vara överens om eller varför. Status quo har blivit en våt filt över ansvarstagande och medvetenhet. Och om man mot förmodan har ett risktänk i olika verksamheter så ska man inte tala högt om det.
Att Sverige skulle vara fredat på grund av vårt samhälles värderingar må vara en sympatiskt oskuldsfull inställning, men det är en aningslöshet som icke desto mindre har kostat Sverige en statsminister och en utrikesminister. En önskan om frånvaro av konflikt, hot, utmaningar och provokationer är inte det mest reella skyddet mot allehanda slags elände, oavsett om det är i form av vansinnesdåd eller naturkatastrofer. Önsketänkande när man bevisligen borde veta bättre är ett uselt sätt att spara in på kostnader som kommer vara mångdubbelt så stora den dagen systemet fallerar.
En ökad beredskap riskerar samtidigt att skapa ett otryggt samhälle. Den balansgången är en utmaning som är ett demokratiskt samhälle värdigt.
