Läxläsning i politisk backspegel
Det är viktigt att kunna sin politiska historia och ha läst på ordentligt. Särskilt just nu är det högaktuellt med diskussionen om läxhjälp och vem som bär ansvaret för att läxorna blir gjorda.
Relaterat
Läxläsningen har på senare tid blivit föremål för politisk debatt. Ska rut-avdrag för läxhjälp beviljas? Eller ska man ”satsa resurserna” på läxhjälp inom ramen för skolan?
Nu kan man undra varför dessa ting med nödvändighet måste ställas mot varandra. Men det illustrerar med all önskvärd tydlighet en vanlig konfliktlinje inom politiken, samtidigt som det verkar som om politiker på politikens vänstra planhalva tycks ha glömt det mesta av de läxor de borde ha tillägnat sig under de 20 år som gått sedan svensk ekonomi genomgick något av en härdsmälta.
Den ovannämnda konflikten finns i grunden mellan föreställningar om att det undantagslöst är bäst och mest effektivt om så mycket som möjligt av medborgarnas pengar dras in och kanaliseras genom offentliga budgetar och åsikten att ekonomin mår bäst av att det finns ett rejält utrymme för privata initiativ och valmöjligheter.
1992, för 20 år sedan, kan man med fog hävda att den första av de två åsikterna hade fått möjlighet att prövas mot en allt bistrare verklighet. 80–talsfesten var över. En ”superdevalvering” på 16 procent i samband med Socialdemokraternas återkomst i regeringsställning 1982 hade möjliggjort ett rejält uppsving för svensk export, men fördelarna togs aldrig till vara ordentligt.
1992 var det slutgiltigt stopp. Riksbanken höjde räntan till 500 procent i ett försök att hejda kapitalflykten och försvara kronan. Det misslyckades. Kronan släpptes fri och föll direkt med nästan 20 procent.
Det som har hänt sedan dess har, med all rätt, beskrivits som en framgångssaga. Den innehöll flera kapitel: ett budgettak, överskottsmål i de offentliga finanserna och en självständig riksbank med inflationsbekämpning överst på agendan.
Resultatet är positivt. Det verkar som om Sverige, åtminstone hittills, har möjlighet att klara sig hyggligt i den kris som stora delar av världsekonomin just nu genomgår.
Men den faktor bakom utvecklingen som nämns mer sällan, det gäller inte minst från socialdemokratiskt håll, är att de offentliga utgifterna, räknat som andel av BNP, har sjunkit under tio års tid.
Det är i och för sig lätt inse varför Socialdemokraterna inte gärna vill nämna den saken. Partiet har ju genom åren stått för en helt annan linje. Att Bosse Ringholm och Göran Persson sänkte skatter med uppemot 60 miljarder kronor vill man säkert helst undvika att tala om.
Likafullt är det så, och den utvecklingen har fortsatt under Reinfeldt och Borg. Av EU:s 27 medlemsstater är det fyra, Tyskland, Österrike, Slovakien och Sverige, som har minskat de offentliga utgifterna räknat som andel av BNP de senaste åren. Det är också de länder som klarat sig bäst när det gäller tillväxten. I övriga länder har försöken att expandera sig ur krisen genom att öka de offentliga utgifterna endast resulterat i en skuldbörda som länderna nu vacklar under.
Den hårdhänta läxa som vi fick lära oss 1992, tycks åtminstone Socialdemokraterna ha glömt. Nu är det skattehöjningar och ökade offentliga utgifter som ska ”stimulera” ekonomin. Och det allra värsta är att dessa ”stimulanser” i stort sett undantagslöst ska ske med mer bidrag.
Den väg Socialdemokraterna nu verkar beträda på nytt, har prövats. 1962 omfattade skatterna 29,8 procent av BNP. 1992 uppgick kvoten till 46,3 procent. Därefter har den sjunkit till 44,2 procent. Sifforna borde tala för sig själva.
