Maktutredningen, som leddes av statsvetaren Olof Petersson, tillsattes 1985 av dåvarande vice statsminister Ingvar Carlsson, för att utreda medborgarnas möjligheter att påverka sina livsvillkor. Det blev början till en debatt om egenmakt och valfrihet som fortsatte in på 1990-talet.

1997 kom en uppföljning av utredningen, utförd av SNS Demokratiråd, också under ledning av Olof Petersson. Den visade att människors känsla av egenmakt vuxit på flera områden. Medborgarna kunde påverka välfärden på ett annat sätt än på 1980-talet. Nu har Timbro återupprepat undersökningen, och resultaten är något oväntade.

Timbros undersökning tyder på att människors känsla av att kunna påverka sin livssituation visserligen har ökat något sedan 1997, men inte alls i lika snabb takt. Det är märkligt med tanke på att valfriheten i välfärden har ökat kraftigt sedan 1997.

Det kan bero på att vi faktiskt har fått större möjligheter att påverka välfärden, men att våra förväntningar också har vuxit i takt med valfriheten. Vi är friare, men också mer missnöjda.

Att vi är missnöjda behöver inte vara dåligt. Det betyder att vi har lärt oss att ställa krav och att förvänta oss förbättringar. En kultur av cynism, där människor varken är nöjda eller missnöjda, eftersom de inte förväntar sig att något blir vare sig bättre eller sämre, är i det långa loppet betydligt mer skadlig.

De stigande förväntningarnas missnöje kan dock bli ett problem på sikt. Historikern Lars Trägårdh uppmärksammar hur det i förlängningen kan komma att undergräva välfärdsstatens legitimitet.

Eftersom de offentliga systemen inte kommer att ha råd att tillgodose medborgarnas krav på välfärd, med mind­re än att skatterna höjs till ohållbara nivåer, kommer människor att köpa privata tilläggstjänster eller – försäkringar – en utveckling som pågår redan i dag. Och deras benägenhet att bidra till offentligt finansierad trygghet kommer att minska när det de får tillbaka inte på långt när motsvarar vad de förväntar sig.

Den generella välfärdsstaten har varit en viktig del i den svenska framgångssagan, dels genom att göra det möjligt för folk att ta risker, dels genom att stärka förtroendet för det offentliga. Alla vet att alla får någonting tillbaka, enligt regler som gäller lika för alla.

Samtidigt är det positivt att folk får möjlighet att utforma de välfärdslösningar som passar dem, och utsikterna att hejda en sådan utveckling är hursomhelst små.

Att förena individuell valfrihet med rättvisa villkor och hållbara finanser tycks kräva både högre tillväxt och ökad solidaritet.