Med en fungerande opposition har den politiska debatten i Sverige tagit fart. Regeringen Reinfeldt såg länge trött ut och ägnade sig mer åt att förvalta, mindre åt att reformera.

Vårens enda budgetförslag om ökade möjligheter till andrahandsuthyrning av lägenheter i bostadsrätter blev symboliskt för sakernas tillstånd. Då har de tidigare införda rut- och rot-avdragen större effekt liksom halveringen av restaurangmomsen. Och höstens budgetproposition är lovande och framåtsyftande.

I rättvisans namn har reformutrymmet varit begränsat beroende på finanskrisen i omvärlden och i Europa i synnerhet.

Sett i backspegeln måste ändå alliansen få godkänt halvvägs in i sin andra mandatperiod. Förutom det besvärande ekonomiska läget har regeringen haft det parlamentariska tillståndet i riksdagen att förhålla sig till. Under alliansens första period kunde de borgerliga partierna samla en majoritet. Så är det inte längre.

När Centerpartiet valde Annie Lööf som ny partiledare i en öppen process var det framför allt för hennes ambitioner att förändra och modernisera partiet. Det är ett långsiktigt arbete som ändå måste börja ge resultat om C ska kunna bita sig kvar hos väljarkåren.

Även inom Kristdemokraterna fanns kritiska röster mot Göran Hägglunds ledarskap, framfört av utmanaren Mats Odell. Förhoppningsvis har den stormen nu bedarrat.

För den var ingenting jämfört med vad Socialdemokraterna i fritt fall genomgått på senare tid. Med Stefan Löfven har partiet återfått balansen. Även de andra oppositionspartierna har skiftat ledare sedan valet i september 2010. Hur det ser ut på den rödgröna sidan i form av regeringsalternativ är dock fortfarande skrivet i stjärnorna.

Sverigedemokraternas roll i svensk politik är åtminstone på riksplanet reducerad till missnöjesyttringar med fortsatt svepande populistiska formuleringar med invandrarfientliga inslag.

I viktiga frågor som utrikespolitiken om Sveriges insats i Libyen och om migrationspolitiken har breda och viktiga uppgörelser över blockgränsen kunnat göras.

För regeringen Reinfeldt utgör sysselsättningen fortfarande den mest angelägna frågan. Särskilt viktigt är att fler unga människor kommer i arbete.

När det gäller utbildningsfrågorna har Jan Björklund (FP) rejält stakat ut vägen bland med den nya skollagen och omfattande reformer på olika skolnivåer inklusive lärarutbildningen. Det hör till sakens natur att resultaten låter vänta på sig.

Att Sverige ligger lågt i förhållande till omvärlden vad gäller 15-åringars läskunnighet är fortfarande ett underbetyg till skolpolitiken. Och här brinner det snarare i knutarna att snarast sätta in stöd och stimulans för att ge grundskolans elever grundläggande förutsättningar att kunna ta till sig information och kunskap. Det är skolans uppgift att förse våra barn med verktyg så att alla lär sig läsa, skriva och räkna. Och det är alla politikers ansvar, från regeringshåll ned till kommunal nivå, att förse skolan med de nödvändiga resurserna.