Ena dagen talar han om katederundervisning och förordar penna och suddgummi framför datorer i skolan. Andra dagen satsas tre forskningsmiljarder med spets.

Ibland är det inte lätt att hänga med i utbildningsminister Jan Björklunds (FP) skolvärld. Resultaten av de senaste årens omfattande reformer märks först på lång sikt.

Dessutom vill han ha ordning och reda i klassrummen. Hur skulle det vara om utbildnings­ministern koncentrerade sig på de stora dragen och raggade pengar för sin sak i första hand?

Nu verkar det som om han har lyckats och är så ivrig att berätta om framgången att han föregriper höstens särskilda forskningsproposition.

Det kan inte vara lätt att kombinera tålamod med iver om man heter Jan Björklund.

Att forskningen prioriteras i höstens budgetproposition är redan känt.

På DN Debatt beskrev Jan Björklund i går strategin för forskningssatsningen. Något förenklat går den ut på att i stället för bredden är det spetsen och eliten som står i första rummet. Han är bekymrad över att spetsen är för trubbig. Tydligt att han har en ovässad blyertspenna i sinnet fortfarande.

Han gör ett stort nummer av att den svenska jantelagen inte tillåter att någon sticker ut, tar för sig och blir bäst. Han ger en känga åt vad han kallar ett socialdemokratiskt resonemang.

Men det ena behöver inte utesluta det andra.

Nyligen sände SVT dokumentärprogrammet ”Bragden” om det svenska bordtennisundret som plötsligt började slå de världsledande kineserna och ta hem åtråvärda medaljer. Jan-Owe Waldner, Jörgen Persson och Mikael Appelgren tog hem den första VM-titeln i lagfinalen i 1989 i Dortmund. Egentligen började nog den fantastiska resan 1971 när Stellan Bengtsson från Falkenberg som förste svensk blev världsmästare i singel i Nagoya, Japan.

I programmet förklarar Stellan Bengtsson att hans tränare sagt att han inte fick sluta spela. Han måste hålla på tills de yngre kom ifatt och slog honom. För den kommande generationen var han en idol och varje ung spelare fick mäta sig mot den bäste av alla. Här gällde det att slå sig in och eftersom bordtennisen blev en bred sport fanns det många som stod i kö. För att få en plats i toppen gällde det att slå ut den bäste.

På samma sätt måste det kunna fungera i forskarvärlden. Att skapa förutsättningar för att kunna bli bäst. Det stämmer väl med Björklunds tydliga strategi att exempelvis ge Vetenskapsrådet 50 miljoner kronor om året till ett nytt elitprogram för unga forskare och att rektorerna på landets lärosäten får 250 miljoner kronor för att kunna rekrytera internationella forskare.

Det är alltså inget fel på bredden, konstaterar Jan Björklund. Sett till resurserna är det bara Finland och Israel som slår Sverige när det gäller investeringar i förhållande till BNP. Hans bekymmer är att resultaten uteblivit. Och eliten har sin plats som inspiration och draghjälp åt bredden.

Jan Björklund är på rätt spår. Den politiska viljan – och pengarna – förbättrar villkoren.