Det har sagts att den traditionella vänstern i allmänhet och socialdemokratin i synnerhet har förlorat det grepp om samhällsdebatten man hade framförallt på 1970–talet. Det är inte längre vänsterns perspektiv som dominerar det offentliga samhället. I boken ”Hatets och illviljans kolportörer”, beskriver Lars Anders Johansson hur näringslivets opinionsbildning, genom institutioner som Timbro och Ratio, på många sätt har lyckats att slå igenom och göra avtryck i debatten.

Stämmer då detta? I en del avseenden är det nog riktigt. Det är svårt att föreställa sig att Socialdemokraternas nye ledare Stefan Löfven skulle kalla näringslivets företrädare för ”hatets och illviljans kolportörer”. Detta uttryck valde Palme i ett anförande 1981. Pikant nog inför en konferens med fackförbundet Metall, där Löfven tidigare var ordförande.

Mycket har förvisso hänt sedan dess, men i åtminstone ett avseende är det som om inga strömningar har fått bilden att ändras. Så snart skatter och inte minst skattesänkningar står på agendan är perspektivet plötsligt det omvända. I stället för att beskriva hur mycket det påverkar personers och hushålls ekonomi, handlar det nio gånger av tio om hur mycket en skattesänkning ”kostar”. Det tydligaste exemplet från senare år är väl att jobbskatte­avdragen som regeringen Reinfeldt drivit igenom sedan tillträdet 2006 sägs ha ”kostat” 100 miljarder kronor.

Bakom resonemang av det slaget ligger utgångspunkten att allt vad vi släpar ihop i form av varor och tjänster egentligen tillhör stat och kommun. Eller ”det allmänna” som en flitigt använd term lyder. Och då allt egentligen tillhör staten är det som vi får behålla ett slags subventioner. Och om man tänker på det viset är det förstås givet att det då ”kostar” pengar att låta folk behålla en större andel av allt de tjänar.

Det faktum att det knappt finns någon borgerlig politiker som försvarar medborgarnas rätt att behålla en större andel av inkomsterna utifrån rent principiella skäl, visar med all önskvärd tydlighet att den traditionella vänstern fortfarande har ett stadigt grepp om problemformuleringen i den politiska debatten.

Det parti som en gång i tiden var främst med att förespråka återhållsamhet med skatter och offentliga utgifter var högern. Eller Moderaterna som partiet kallar sig sedan 1970. Men i dag är Reinfeldts parti helt annorlunda i och med att man framgångsrikt har lagt sig till med socialdemokratiskt språkbruk.

Det ser rent av ut som partierna i dag byter språk och roller med varandra ytterligare ett varv. På senare tid har socialdemokraterna lagt sig till med ordvändningar som för tanken till både nya och gamla moderater.

Det är intressant att iaktta, men debatten blir både fattigare och futtigare när det principiella perspektivet om hur pass mycket skatt som är rimligt att faktiskt ta ut av medborgarna i stort sett har försvunnit ur diskussionen.