”Man kan säga att den svenska ekonomin står och stampar.” Orden tillhör Mats Dillén, general­direktör på Konjunkturinstitutet apropå att årets andra kvartal uppvisar en försvagning av bygg- och tjänstesektorn.

I samma veva återlanserar sig Socialdemokraterna som det samhällsbyggande partiet med flera progressiva förslag för att lösa det skriande behovet av nybyggnationer.

Den bostadspolitiska talespersonen Veronica Palm föreslog i veckan hur man via statliga subventioner, regeländringar och stimulanser skulle kunna bejaka byggandet.

Det är en lika enkel som effektiv återgång till ett socialdemokratiskt parti som länge varit befriat från konkreta politiska förslag. Nu spelar man offensivt och har åter självförtroendet att lägga pro­aktiva förslag som inte endast är kritik eller reaktioner på det som Alliansregeringen sagt eller gjort. Det är ett återtagande av handlingsutrymmet med en samhällsnödvändig politik.

Samtidigt blottar man Alliansregeringens svagaste länk: ett finansdepartement och en finansminister i Anders Borg (M) som visserligen signalerat om ett visst reformutrymme inför höstens budgetförhandlingar, men som konsekvent motsatt sig varje tänkbar nationell storsatsning. Den gamla devisen om att man måste spendera pengar för att tjäna pengar verkar inte ha rönt någon större effekt i de stats­finansiella tankegångarna.

Samtidigt är det viktigt att påpeka att den socialdemokratiska brasklappen är att deras förslag ska genomföras ”i den takt de offentliga finanserna tillåter”.

Intressant är dock att man i sitt förslag belyser att man vill öka konkurrensen inom bygg­branschen genom att möjliggöra för mindre aktörer, privata aktörer, med ett statligt garantisystem.

Problemet med bostadsbyggandet är inte heller enbart statligt. Kommunerna har också ett stort ansvar för bostadsbyggandet, där lokala föreskrifter och regler inte sällan agerar bromskloss för nybyggnationer.

Olika kommuner har olika regler vilket leder till längre handläggningstider, olika procedurer, unika kravbilder och dyrare utvecklingsprocesser för likartade projekt.

Det är ingen som vill ha tillbaka miljonprogrammens kolossbyggen, men byggandet torde underlättas om det fanns bättre samordning mellan olika byggherrar och offentliga och kommunala instanser vad gäller klimatsmarta och ekonomiska lösningar för inte minst studentlägenheter och hyres­fastigheter med en- och tvårummare.

Den fria marknaden i all ära, men det behövs både taktpinne och piska för att våga tänka nytt. I exempelvis Stockholm ökar hyres­rätterna rejält, men de marknadsanpassade hyrorna stänger dörrar för en ung generation som ofta saknar fast anställning och därmed inkomsttrygghet.

Sverige skriker efter fler billiga bostäder. För unga är det första hemmet en frihetsfråga. Samtidigt är det idag betydligt lättare att bygga äldreboenden än hyresfastigheter, just på grund av ett särskilt investeringsstöd.

Att införa en byggbonus eller skatteavdrag för nybyggda fastigheter med små hyresrätter torde därmed inte vara en skatteteknisk omöjlighet.

RUT och ROT kanske snart får en kusin i BUT? Bygg Upp Tack!