Det talade ordets våld
Yttrandefrihet är inte bara en rättighet, det är också ett ansvar. Det måste vårdas och tydligt definieras utifrån det nödvändigas behov. Att sätta ner foten och säga ifrån är långt ifrån samma sak som att ta sig rätten att kränka en annan människa.
Relaterat
Hallandsposten rapporterade i går att hatbrotten ökar i Halmstad. Brottsförebyggande rådets rapport för 2011 över polisanmälningar med hatbrottsmotiv ger för handen att 72 procent av de 5 490 klassificerade hatbrotten i Sverige som helhet har främlingsfientliga och rasistiska motiv. 17 procent är någon form av hatbrott av genus- och sexuell karaktär medan 12 procent har antireligiösa motiv. Och då är det viktigt att komma ihåg det stora mörkertalet; de som inte anmäler, de som inte orkar.
En olustig tacksamhet i sammanhanget är att brottskategorin olaga hot och ofredande är dubbelt så stort som rena våldsbrott, som i sin tur är vanligast förekommande när motivet är homofobiskt. Och även om diverse vänstergrupper överlag anklagas för antisemitism i sin politiska kritik av staten Israel, så är det vit makt-grupperingar som dominerar vad gäller de dokumenterade antisemitiska hatbrotten. Hela 28 procent av dessa står högerextrema grupper och vit makt-rörelsen för. Olaga hot och ofredande samt hets mot folkgrupp är de vanligaste brottstyperna i denna kategori.
Mest problematiskt är det att hatbrotten sker på det som kallas för vardagsnära platser. Det vill säga på torget, i parken eller på gatan, helt öppet. Och om det offentliga rummets trygghet naggas i kanten, så barrikaderas hemdörrarna också hårdare, och de öppna platserna berövas än fler människor, vars blotta närvaro möjligen kunnat fungera som sköldar för dem som utsätts för okvädingsord.
Möjligen är det så att vårt digitala tidevarv, där individer har en ökad rättighet och möjlighet att yttra sig på allehanda forum, och där även medievärlden ständigt uppmuntrar till ökad diskussion och kommunikation, har sänkt människors trösklar vad gäller att yttra sig. De slutna, mörka rummen förflyttar sig ut i vårt öppna samhälle, men låses inte upp för det. Det är inbillad yttrandefrihet i form av inskränkthet. Möjligen har dessa röster stått alldeles för oemotsagda i frånvaron av vad de ofta benämner som åsiktspoliser och representanter för det ”politiskt korrekta”, just för att det öppna samhällets representanter menat att det slutna har varit en god sak. För varför rota runt i getingboet?
Kränkande ord fortsätter eka långt efter det att de yttrats. De fortsätter vibrera mellan det öppna samhällets väggar och mal ner människorna som rör sig däremellan. Väggarna kryper närmare samtidigt som avståndet mellan säkerhet och otrygghet ökar, blicken finner hem i marken och varje gatuhörn blir till en potentiell ravin.
Orden blir kladdiga. De fäster, de lämnar osynliga ärr. De bränner, de tynger ner. Men framför allt är de rädslans verktyg – för även om ord kan skada tungt, så är den underförstådda frågan hur ont en fysisk våldsuppföljning skulle kunna göra. Onda ord är en avsiktsförklaring.
Och kanske borde fler helt enkelt anamma det gamla ordspråket att om man inte har något snällt att säga, så behöver man inte säga något överhuvudtaget.
