Imorgon är det ett år sedan ondskan bestämde sig för att ge sig till känna, ännu en gång. Under ett fåtal timmar, då det kändes som om tiden stod still, frodades ondskan i ovissheten om dess verkan. Ondskan gäckade omvärlden medan den brukade sin skoningslösa metodik.

Ondskan gjorde anspråk på att sätta fundament i vår tid som skulle underminera morgon­dagen, och under året som passerat har dess skuggor fortsätt att sträcka sig emot oss.

Ondskan är försåtlig, eftersom den gör anspråk på att definiera den tid vi lever i, det mest värdefulla vi har, och det till låns dessutom. Den tar oss ut ur vår tid, och den tar ifrån oss vår tid. Den påminner oss om att medan tiden är föränderlig, så är ondskan tidlös. Den må ändra form och skepnad, men det är samma enformiga ondska som drabbar oss gång efter annan. Men ondskan är inte evig, och därmed kan den heller inte segra.

Ondskan försöker skapa ett vakuum, men den verkar inte i ett. Den är inte väsenskild från vår egen tid, våra egna drömmar. Den finns ibland­ oss, och även om vi ogärna vill erkänna det, så ruvar dess frö i oss alla. Men vi bär inte med oss ondskan av hävd i våra liv; den finner oss, följer våra steg och ändrar våra vägar.

Ondska är mer frånvaro än närvaro. Det är frånvaro av respekt, av kärlek och av människovärde, och ändå är det just dessa saker den lämnar oss med, efteråt.

Ondskan må vara svår att värja sig emot, men den är inte omöjlig att genomlysa. Motelden stavas förlåtelse, ty det är ondskans baneman. Det ändrar ingenting, men det upplöser de äntrings­hakar den satt i våra sinnen.

Ondskans gärning försöker övertala oss om att den är oförståelig, och därmed också obeskrivlig. Det är den inte. Däremot så vill vi ogärna förstå den, för att det gör för ont, det är för nära det som vi inte vill ska vara möjligt. Men det är en villfarelse om att själva ansatsen om försök till förståelse skulle vara utan verkan. Hopplöshet är dess modersmjölk. Rädsla gror i det vi inte förstår, och då även dess makt. Men den vilar på en väldigt lös grund.

Ondskan söker tystnad genom att hävda punkt. Den försöker att få sista ordet och syftar till att få oss att förlora förmågan att formulera nya ord, andra ord. Vänligare ord. Viktigare ord. Orden bildar frontlinje mot det som försöker svepa in över oss och dränka våra känslor, tankar och våra liv i sitt entoniga yttrande. Ondska är bara en enkelriktad parentes i de meningar vi försöker formulera som tröst för att lindra smärtan.

Och i sin renaste form är ondskan väldigt, väldigt ensam. Tillsammans bör vi prata om den. Tillsammans, är det enda sättet att mota den i grind. Tillsammans.