Må Damaskus snart falla
Det syriska inbördeskriget har sedan ett par dagar nått Damaskus gator. Igår dödades försvarsministern. Huvudstaden måste falla innan det nya Syrien kan resa sig.
Relaterat
Den nittonårige pojken ligger blodig på britsen. Hans blick är tom och fylld av död. Den högra armen är bortsprängd och delar av kroppen sönderbränd. Ansiktet har stelnat och ansiktsfärgen är halvvägs mellan grönt och brunt. I bakgrunden skriker både barn och män. Kroppens livlöshet blir extra tydlig i den rörliga bildens levande form.
På en stillbild visas två barn, sida vid sida på golvet, den ena på rygg, den andre på mage. De ligger bredvid en äldre man med grånande skägg, deras morfar eller farfar, kanske en total främling. De är alla döda. Mördade.
Blodet från skotthålet i det ena barnets hals matchar de röda byxorna. Det andra barnet verkar ha skjutits i ryggen. I en annan video följer en kamera vad som verkar vara döda män, uppradade på golvet. En av männens händer har fastnat i en krampaktig förstelning. ”Allahu Akbar” hörs om och om igen, desperat. Det kommer inget svar.
Detta är blott ett par av de fragment som kablats ut av oppositionskrafterna i Syrien de senaste dagarna, och som vittnesmål bör de ses med ifrågasättande ögon. De är givetvis en del av det informations- och propagandakrig som pågår parallellt med de faktiska striderna. Det är svårt att bekräfta autenticiteten.
Ändå är det starka bilder som, om de är sanna, endast illustrerar en del av de rapporter som nått omvärlden inifrån Syrien.
Det förekommer uppgifter om massavrättningar begångna av likvideringspatruller som systematiskt går från hus till hus i områden som specifikt valts ut för rensning. Förutom männen som dör på gatorna, i gränderna, i de urbana stridslandskapen; kvinnor, barn, äldre. Alla är de avhumaniserade måltavlor, föremål för halshuggningar, brännskador, lemlästningar och blodbad.
Bashar al-Assads regim har medvetet underblåst etniska och religiösa konflikter emellan olika etniska grupper för att öka motsättningar och härska genom att söndra. I en del fall har man även beväpnat en grupp, ibland båda, för att hålla liv i stridandet och på så sätt försvaga oppositionen.
Milisen tvingar unga pojkar att vara bödlarna som slaktar hela byar. Det är lika cyniskt som effektivt, och ett mönster som känns igen från bland annat Balkan och Rwanda, vars ärr fortfarande är oläkta.
De osynliga trådarna som löper genom samhällsvävnaden spänns av maktens män till bristningsgränsen för att sedan användas som sylvass pianotråd, som kapas vid största möjliga skadeläge så att livets duk spricker. Etnicitet och religion blir det förgiftande, förförande medlet för den brända jordens taktik.
Dr Basma Kodmani, utrikespolitisk chef för Syriska nationalrådet, sade i går att det nya resolutionsförslag som ska läggas i FN:s säkerhetsråd är ”den absolut sista möjligheten” för fred.
Det är nog inget annat än en gårdagens förhoppning, långt bortom det möjligas makt.
Må Damaskus falla, så att Syrien kan börja resa sig upp. Det räcker nu.
