Medan politiken i Sverige har gått i sommardvala fortsätter den amerikanska presidentvalskampanjen i någorlunda förutsägbara hjulspår. Den presumtive republikanske presidentkandidaten Mitt Romney fortsätter att försöka värja sig mot anklagelserna om att inte ha offentliggjort fullständiga uppgifter om sin enorma förmögenhet och sin tid i riskkapitalbolaget Bain Capital, samtidigt som president Barack Obama har svårt att elektrifiera sin väljarbas. Glorian är på onekligen på sned.

Kvar i valet står de två parti­konventen och de tv-sända debatterna mellan Obama och Romney, men den enda riktigt stora strategiska brytpunkt som återstår är Romneys val av vicepresidentkandidat.

Med Senator John McCains valkampanj i färskt minne är det av allra största vikt för Romney att inte välja en medkandidat som är mer populär än huvudkandidaten, som Sarah Palin visade sig vara för fyra år sedan. Det var ett personval som slet itu McCains kampanj inifrån och som nära nog skapade ett trepersonsval.

Det Romney behöver är en stabil, konservativt trovärdig kandidat som tilltalar den republikanska basen som så djupt misstror Romney på såväl religiösa som politiska grunder, utan att för den sakens skull vara beroende av den reaktionära Tea Party-rörelsen, som tagit det republikanska partiet som gisslan.

Den sedvanliga kampanjvisdomen stipulerar att en sittande amerikansk president som uppvisar så dåligt ekonomiskt resultat som Obama nu gör, inte kan vinna i höst. Och nog står Obama inför utmaningar. Det finns endast fyra månadsrapporter om jobbläget i USA kvar att lansera fram till valet. I mångt och mycket handlar det nu för Obama om att sitta still i båten, hantera oväntade kriser med övertygelse och tydlighet, inte orsaka några skandaler samtidigt som han måste vässa klorna och inte framstå som arrogant eller för segerviss.

Obama har dock varit effektiv. Han avförde utrikes- och säkerhetspolitiken från debattbordet i samma stund som han med­delade att Seal Time 6 likviderat Osama bin Laden. Republikanerna har till viss del fortfarande inte hämtat sig från den symbolladdade handlingen. Dessutom är han på väg att infria sitt kampanjlöfte om att ända tvåfrontskrigen i Irak och Afghanistan.

Utöver det vann han en monumental seger då Högsta Domstolen till stora delar bedömde hans sjukvårdsreform vara konstitutionell.

Romney fortsätter dock att hävda att Obama är en ekonomisk katastrof, en svag ledare med europeisk-socialistiska tendenser.

Problemet med den argumentationen är att den öppnar upp för motargument om vad Romney menat vara sin främsta styrka: sin tid som riskkapitalist. Det är tydligt att de högst berättigade frågorna om amerikanska jobb som istället hamnat i utlandet kan starta en svekdebatt av ett slag som man inte varit förberedd på.

Till syvende och sist kommer det amerikanska presidentvalet att avgöras av personfrågan, det som kallas för ”the likeability factor”: vem hade den gemene amerikanen helst tagit en öl med?