Det finns ett talesätt som ger för handen att man kan bedöma hur humant ett samhälle är utifrån hur man behandlar sina fångar. Kanske borde våra barn vara en mer löftesrik måttstock.

Av de 271 kommuner som gett underlag till Majblommans Riksförbunds kommunrapport för 2012 anger endast elva att de har antagit planer för att bekämpa barnfattigdomen. Ytterligare sexton kommuner anger att de är under utveckling. Det är svårt att tro att resten har tagit medvetna beslut om att inte prioritera frågan.

Just sommaren är för många barn en lång ökenvandring i utanförskap. Man hittar på ursäkter inför kamrater. Man går hem tidigare för att man inte har råd med den där glassen som förvisso inte är en mänsklig rättighet, men säg den som menar att det är rimligt att ha ett samhälle där en Magnum eller 88:a är en ouppnåelig lyx för barnfamiljer.

Det krävs en betydligt större medvetenhet för att ge röst åt dem som inte kan tala för sig själva. Och eftersom så mycket handlar om semantik och problemformuleringsprivilegiet, så bör det härmed slås fast att barn inte är några utgifter – de är våra säkraste och mest högavkastningsgivande tillväxtfaktorer. Astrid Lindgren hade troligtvis med rätta kallat det samhälle som sparar in på barnen, eller inte satsar speciellt på dem, för ett lortsamhälle.

Majblommans Riksförbund har också en andra rapport som heter ”En vanlig dag”. Den består endast av inscannade bidragsansökningar. Med sina 178 ångestframkallande sidor ger de handskrivna vittnesmålen med behov som kläder, glasögon eller simträning en kylig bild av Sverige. Till skillnad från många andra rapporter är den inte filtrerad genom statistiska kolumner eller procentuella argument. Det är drabbande, nattsvart sommarlektyr.

Det var många som höjde på ögonbrynen då Fredrik Reinfeldt (M) uttryckte sig i osedvanligt snarstucken affekt när han tidigare i våras förminskade Rädda Barnens rapport om hur barnfattigdomen i Sverige ökar och avvisade den med att det var en partsinlaga och uttryck för vänsteråsikter. Det är inte omöjligt att sakfrågan var lite för svår att värja sig emot, att trebarnspappan bakom statsministerrollen tog åt sig lite för mycket. Just därför borde frågan ha engagerat mer. Är organisationer som Barncancerfonden och Amnesty International också leverantörer av vänsteråsikter enbart för att man påkallar uppmärksamhet åt viktiga frågor? För öppnar man den dammluckan finns det risk för översvämning hela vägen upp till det låga tak man satt för diskussionen.

Man kan tycka att en enda rapport är ingen rapport. Men en rapport från Rädda Barnen tillsammans med två rapporter från Majblommans Riksförbund är en damm som är på väg att brista. Då kvittar det om det skvätter till vänster eller åt höger. Dammen brister. Och det är inte alla barn som är simkunniga, kanske för att de inte har råd att betala för lektionerna. Då är det kört.