Statsministerns tal var nästan en uppläsning ur hans resedagbok. Stora delar berörde många av de möten som han gjort under de resor han så gärna talar om. Det blev bitvis enformigt, med en encyklopedi av yrken, men tillräckligt pedagogiskt varierande för att han tydligt skulle kunna ge en bild av att alla jobb behövs. Talet visade oss den lyssnande statsministern som just denna kväll äntligen bestämt sig för att göra någonting av alla dessa möten, alla dessa samtal och alla dessa upplevelser.

I centrum fanns de hårt arbetande kvinnorna i välfärdssektorn, som han menade var de nya moderaternas hjältar. 

Han undvek effektivt att benämna kontroversen med driftsformer i välfärden. Inte heller nämnde han småföretagarna med ett enda ord.

Statsministern målade också upp bilden av ett Sverige som står unikt redo för att inte bara överleva den europeiska finanskrisen, utan möjligen även vinna på den, med ett tydligt uppdelat Europa, där Tyskland och Sverige är i centrum för vad han kallade norra Europas tillväxtkorridor.

Folkpartiet var det enda parti som uttryckligen fick sig en kalldusch då han, efter att ha återgett en berättelse om en ung tjej från Kosovo som börjat arbeta innan hon lärt sig svenska och tyckt detta varit bra för hennes motivation att lära sig språket, syrligt deklarerade att ”Se där. Man kanske inte behöver ett språktest för att få ett jobb.”

I slutändan handlade talet om att framhäva sitt aspirerande landsfaderskap, men framförallt för att slå undan fötterna på Socialdemokraternas Stefan Löfven, som borde vara tämligen oroad över vem det är som i slutändan kommer ha tolkningsföreträde om verkligheten. Fredrik Reinfeldt visade åter prov på att han har en säregen förmåga att vara väldigt spännande när han är tråkig. Och nog anade man en glöd hos Moderatledaren som man inte sett på länge?