Om det inte finns en sund och öppen relation till det som kommit före, är det ofta tämligen svårt att kunna komma vidare. Historia är ett samhälles förankring. De händelser som är svårast och mest smärtsamma att prata om även är de viktigaste. Historien har tålamod, och återkommer med skoningslös kraft när man minst anar det. Så är fallet med nazistkollaboratören Volodymyr Katriuk. Denna 91-åriga krigsförbrytare lever i dag i ett stilla samhälle utanför Montreal, Kanada. Men klockan klämtar. Hade det inte varit för Lundaforskaren Per Anders Rudlings forskning hade detta inte varit fallet.

2008 lät Vitrysslands despot Aljaksandr Lukasjenka öppna upp delar av KGB:s arkiv i en sällsynt PR-mässig gest mot Europa. Som en av få västerländska forskare beviljades Rudling tillgång till arkivet. Det han kom att finna var graverande. I protokoll och gamla dagböcker tillhörande de sovjetiska partisanerna fanns samstämmiga bevis för att stora delar av lokalbefolkningen hade agerat som kollaboratörer och hjälpt nazi-Tyskland att massakrera sina egna medborgare. Katriuk tillhörde skyddsbataljon 118 och spelade enligt Rudling en central roll i blodbadet i den vitryska byn Khatyn i mars 1943. Som ukrainsk nationalist deltog han frivilligt i en paramilitär grupp. Dessa kom att upptas i Schutzmannschaften, de lokala skyddsbataljoner som i ledning av SS hemsökte civilbefolkningen. Rudling påpekar att det var här, sommaren 1941, som de första stegen mot Tysklands förintelseläger togs. Vitryssland var folkmordens vagga.

- Det är väldigt bekvämt att peka på "de andra", men det gick 15-20 lokala kollaboratörer för varje tysk soldat. Sammanlagt gick en miljon sovjetiska medborgare i tysk uniform.

Rudlings forskning spelar stor roll för att förstå vår samtid. Som historiker med inriktning på etnisk nationalism och identitetsbyggande vet han ett och annat om betydelsen av en öppen debatt.

- Det är inget sammanträffande att de brott som i dag äger rum mot en egen befolkning, sker i ett land som Syrien och inte i Schweiz. Sådana här händelser sker i samhällen som har varit i avsaknad av en öppen debatt om tidigare människobrott.

Sett ur det perspektivet är det oerhört angeläget att fortsätta avkräva svar från både Turkiet och Serbien, båda potentiella medlemmar i EU. Den europeiska historien lämnar inget utrymme för medlemsländer som inte gjort upp med sin egen blodmörka historia. Båda länderna har fortsatt oförmåga att relatera till sina historiska illdåd. Turkiets folkmord på armenier i början av 1900-talet och Serbiens förnekande av medveten etnisk krigsföring på Balkan under 1990-talet är två oavslutade kapitel som måste få sina punkter. Europa, och offren för illdåden, väntar.