Inte helt oväntat har opinionssiffrorna för Socialdemokraterna vänt sedan Stefan Löfven tog över partiledarskapet. Vid februarimätningen av Sifo som GP och Svenska Dagbladet publicerade på söndagen har S återhämtat sig från krisen med Håkan Juholt och gått upp med 4,6 procentenheter. Det betyder att sympatierna nu når 29,2 procent, vilket nästan är lika med valresultatet 2010.

Det är väljare/sympatisörer som gått från Vänstern och Sverigedemokraterna tillbaka till Socialdemokraterna.

SD tappar mest, eller 2,2 procentenheter, och är nu nere på 4,7 procent, alltså en knapp marginal över fyraprocentsspärren.

Det betyder också att partiledarskiftena i S respektive V haft olika effekt. I Socialdemokraternas fall är det intressant att notera att väljarsympatierna kommer från norra Sverige och från LO-medlemmar. Stefan Löfven är ju norrlänning med ett förflutet som fackordförande för starka IF Metall.

Motsvarande positiva effekt för Jonas Sjöstedts del inföll direkt i januari, men nu har V tappat 2,1 procentenheter till 6,7 procent totalt.

Förtroendekrisen inom Kristdemokraterna, som ledde till att partiledaren Göran Hägglund utmanades av Mats Odell, har hittills inte medfört att KD skulle klara sig kvar i riksdagen om valet inföll i dag. Partiet noterar 3,8 procent av sympatierna.

Möjligen kan KD:s ändrade inställning till att ta bort steriliseringskravet i samband med könsbyte påverka väljarnas inställning vid nästa mätning. Ställningstagandet gjordes i‑helgen av partiledaren Göran Hägglund i en debattartikel i Dagens Nyheter. Han och partiet har mer att arbeta med på den värdekonservativa sidan innan KD sitter säkert i nästa riksdagsval. Dessutom kan alliansregeringen behöva ett parti som slåss för hjärtefrågorna och människors oro under den ekonomiska obalansen i omvärlden.

Förhållandet mellan den regerande alliansen och oppositionen är orubbat med 48,3 mot 46,4 procent.

Moderaterna håller ställningar med 32,9 procent utan att egentligen göra något utöver att ”ta ansvar för Sverige” och regera på. Frågan är hur länge det håller med denna icke-politik. Faktum är att Stefan Löfven knappast levererat särskilt mycket han heller sedan han tillträde för en månad sedan. Han tvingas hänvisa till utredningar och kongressbeslut. I hans fall ger tystnaden större effekt, eller snarare att själva partiledarbytet bara kunde leda till det bättre. Dessutom har han fortfarande gott om tid.

För det är långt kvar innan alliansen kan utmanas på riktigt. Det vore angenämt för svensk politik om regeringen märktes något mer än som stillatigande förvaltare.