Sverige behöver en sparpolitik utan krångel
En politik som syftar till ökat personligt sparande stärker den enskilde och ger ökad frihet i vardagen.
Relaterat
En årslön på banken, tyckte finansminister Anne Wibble (FP) i början av 1990-talet att alla skulle ha. Hon blev häcklad, men i sak hade hon rätt. Det är inte fel att ha höga ambitioner. Och svenskar har generellt ett alldeles för lite beredskap inför oförutsedda utgifter. Men eftersom banken tills nyligen var frikostig med lån, var det lättare att vädja till banken än att tömma den magra spargrisen. Nu är det tvärstopp, eftersom kontaktinsats krävs på 15 procent av lånesumman.
Egentligen är vi ganska rika. Vi är delägare i lönsamma statliga bolag, och medborgare i ett land med internationellt sett förträfflig ekonomi. Det hjälper dock föga när vi behöver laga oljepannan, eller måste lägga handpenning för en bostadsrätt.
En politik som syftar till ökat personligt sparande stärker den enskilde och ger ökad frihet i‑vardagen. Men det innebär inte att vi ska hoppa på tåget varje gång en politiker får en idé. Intentionerna må vara vällovliga, men det räcker inte. På så sätt förhåller det sig med centerledaren Annie Lööfs förslag om att ungdomar ska få skatterabatt på bosparande. Hon pläderar för att medborgare under 35 år ska kunna bospara upp till 20 000 kr per år och då få en skattereduktion på maximalt 4 000 kr. Totalt ska bosparandet få uppgå till 200‑000 kr och enbart, som namnet antyder, få användas till egen bostad eller amortering på ett bostadslån. En liknande modell finns i Norge och har blivit mycket populärt där.
Skattesystemet bör vara så lättöverskådligt som möjligt. Ett lapptäcke av skattesatser och rabatter gör det svårt för medborgarna att se vad de betalar, och därmed svårt att avgöra om de anser sig få valuta för pengarna. Dessutom: varför ska Lisa, som sparar till bostadsrätt i storstaden få rabatt, medan Kalle som bor billigt i‑småstad, men istället lägger pengarna på en bil för arbetspendling, inte får det?
Annie Lööf har tidigare föreslagit ett grundavdrag för kapitalinkomster. Det vore bättre, men uppmuntrar samtidigt till skatteplanering. Bäst vore därför en generell sänkning av skatten på kapitalinkomster. Så kan sparande uppmuntras, utan krångel. Alla reformer som underlättar för fler att bygga upp en ekonomisk trygghet är därför välkomna. Det är fortfarande långt kvar till Anne Wibbles ideal.
En annan förutsättning, inte helt oväsentlig i sammanhanget, är att just unga människor i‑första hand behöver inkomster i form av arbete. Bland de över 100 000 arbetslösa ungdomarna blir därför ett särskilt bosparande en omöjlighet.














