Enligt socialförvaltningen i Halmstad kom det in 2 400 anmälningar under förra året. Särskilt mot slutet av året ökade trycket. Under de åtta senaste åren har antalet anmälningar fördubblats.

Att Socialstyrelsen tittat extra noga på hur det går till i Halmstad är alldeles utmärkt. När det gäller känsliga frågor om myndighetsutövning där socialtjänsten måste gripa in är det särskilt viktigt att allt går rätt till och att väntetiderna när utredning pågår inte blir för långa.

Någonstans säger mycket av det här sig självt. Ändå tycks människor komma i kläm och onödigt lidande orsakas.

Möjligheten att anmäla ska naturligtvis försvaras men ibland verkar det som om det gått inflation i det här beteendet.

I skolans värld går mycket tid och energi åt till utredningar efter anmälningar, i stället för att kunna lägga krutet på själva undervisningen. Lärarna kan inte vara den vuxna auktoritet som alla elever behöver, för då riskerar han eller hon att bli anmäld, för övergrepp som kanske inte ens utförts.

Nej, jag är inte för skolaga. Det handlar om sunt förnuft och vanlig hyfs.

Ett helt annat område som också orsakar onödiga förseningar och resursslöseri är de ideliga klagomålen som lämnas in när ett företag inte vunnit ett upphandlingsärende. Förseningen av den nya Söndrumsskolan i Halmstad är ett lysande exempel. Där har lärare och elever hamnat i kläm i väntan på en bättre arbetsplats.

Missförstå mig inte nu. Jag menar verkligen att alla medborgare och företag har sin fulla rätt att klaga, anmäla och överklaga. Men i vissa fall får jag en känsla av att det är lättare att lämna in en anmälan än att säga ifrån direkt när man ser att något är galet. Är det risken att bli nedslagen som gör att vi tiger och tittar bort? Hallå, det kan väl ändå inte vara möjligt?

Det måste vara bättre att ärligen våga ta konflikten och lösa saker och ting direkt.

Jag vill fortsätta vara så naiv att jag föredrar den möjligheten.

Mariannes Mening/Marianne Holm