Sverige är ett av världens rikaste länder. Vi har än så länge klarat oss hyfsat genom finanskrisen och har det på det stora hela ganska bra.

Vattnet i kranen är varken hälsovådligt eller klorbemängt. Alla barn och ungdomar har rätt till fri tandvård. Skolan är skattefinansierad, liksom merparten av sjukvården. På folkbiblioteken kan vi låna allt från skönlitteratur till kommunens årsbok. Det går att ta sig fram, nästan överallt, med tåg, buss och bil. Kort sagt: Sverige är för de allra flesta ett väldigt bra land att leva i.

Politiker kan sinka, sabotera eller stärka utvecklingen. Just nu tycks regeringen Reinfeldt fokusera på att göra så litet som möjligt.

Diskussionen om det så kallade livspusslet, strävan efter att få vardagsschemat att gå ihop, var ett viktigt inslag i valrörelsen 2006, liksom under alliansens första mandatperiod. Ibland passar själva uttrycket bäst i storstadsstressen.

I val­rörelsen 2010 försökte Social­demokraternas nuvarande partisekreterare Carin Jämtin lyfta livspusselproblematiken med frågeställningen, ”när ska vi få tid att älska och skratta?”. Tyvärr reducerades frågan till fniss – i dag kommer vi främst ihåg kampanjen för den olyckliga formuleringen om butlers i tunnelbanan.

Vänsterns krav på sex timmars arbetsdag är dels orealistiskt, dels kollektivistiskt. Alla varken kan eller vill göra likadant. Därmed inte sagt att grunden för kravet ”slitna ryggar och stressade småbarnsföräldrar” bör sopas under mattan.

Från nykonservativt håll hörs krav på att det ska löna sig ekonomiskt att hämta tidigt på dagis. Föräldrar som väljer korta dagisdagar ska betala lägre avgifter. Men faktum är ju att till och med en halverad dagis­avgift är en fråga om hundralappar, knappast möjliga att kvitta mot förlorad arbetstid. Dagisrabatt är en nykonservativ symbolfråga, inget annat.

För dem som arbetar har de senaste årens jobbskatteavdrag gett ett rejält ekonomiskt tillskott. En 30-åring med 19 000 kronor i månaden, i en genomsnittlig svensk kommun, får ut 1 433 kronor mer i månaden 2012 än hon skulle fått med samma inkomst 2006. Detta är utmärkt. Hade alliansen även 2010 fått majoritet i riksdagen skulle vi sannolikt ha fått ytterligare ett jobbskatteavdrag redan.

Nu är frågan hur man, med syfte att förenkla vardagsstressen och öka människors egenmakt, kan gå vidare i samma riktning.

Politiken bör syfta till att ge fler möjlighet att välja. Skattesänkningar ger människor mer pengar att röra sig med. Regeringen borde våga pröva sådana skattesänkningar i riksdagen. Faller de har oppositionen sagt tydligt nej till ökad egenmakt. Så tydliggörs skiljelinjerna i svensk politik.