Miljöminister Lena Ek (C) har krasst konstaterat att ”Vi måste åka mindre bil” för att rädda klimatet. Naturligtvis har hon alldeles rätt, men hon och övriga ansvariga politiker måste visa vägen hur det ska gå till.

I Halmstad finns ett omfattande underlag till ett handlingsprogram för hållbara transporter till 2030. Även där hamnar biltrafiken sist på prioriteringslistan långt efter gång- och cykeltrafiken samt kollektivtrafiken i form av bussar och tåg.

Hälften av koldioxidutsläppen i Halmstad kommer från transporterna.

Till sommaren finns risken att bensin- och dieselpriset hamnar på 16 kr per liter. Höga bränslekostnader är effektiva sätt att minska biltrafiken. Då måste de finnas fungerande alternativ som bussar och tåg. Men det kommer alltid att finnas behov av att kunna ta sig fram med bil eftersom Sverige på sina håll är relativt glesbefolkat. Det gäller även delar av Halmstads kommun. I så fall måste bilarna köras med förnybar energi.

Det är här politikerna har möjlighet att styra utvecklingen och strypa biltrafiken. Transportplanen kan bli ett sätt.

Länge har stadsplaneringen präglats av att det är bilarna som måste fram till varje pris. Detta pris av klimatpåverkan ser vi resultatet av i dag och det är hög tid för en tvärnit.

Transportplanen har stora och välkomna ambitioner att flytta över flertalet transporter från bilar till bussar och tåg. Det krävs radikala ingrepp, som att minska trafiken på Slottsbron, gynna busstrafiken med egna filer, underlätta flödet och säkerheten med planskilda korsningar till Wrangelsleden som föreslås ta emot större delen av transporterna.

När det kommer till godstrafiken borde fler politiska styrmedel på nationell nivå kunna användas för att lyfta över lasterna från bilar till tåg. I Halmstadsförslaget talas om en kombiterminal för att underlätta förändringen och det är i högsta grad framåtsyftande. Dessutom lever idén i högsta grad att bygga Södra infarten till industriområdena och till hamnen för att den vägen avlasta Laholmsvägen.

Även om antalet bilar ökat över tid så har tågresandet också blivit allt populärare. Här finns alla möjligheter att möta efterfrågan med tätare turer, några med stopp för pendlare på närmare håll som exempelvis Getinge och en välbehövlig utbyggnad med dubbelspår längs hela Västkustbanan.

Halmstad har fortfarande mycket att arbeta med när det gäller att attrahera bussresenärerna.

Cyklister och fotgängare är prioriterade i trafikplanen genom att få bättre möjligheter att ta sig fram tryggare och smartare.

När det gäller en ny broförbindelse över Nissan i höjd med Söder tycks det alltjämt finnas litet syre i förslaget. Samtidigt som det omgärdas med åtskilliga ”om” och ”men” och ”kanske” och ”eventuellt”. Det finns bara ett förhållningssätt, nämligen nej, nej och åter nej. Det kommer inte att behövas om resten av förslagen verkligen genomförs. Rätt använd kan trafikplanen i sig bygga bort behovet.