Göran Hägglunds partiledarskap har under hösten utsatts för hätska angrepp. I helgen drogs antagonismen till sin spets när Mats Odell begärde mandat av de församlade delegaterna att få ta över taktpinnen. Det fick han inte. Bara 88 av de 286 röstberättigade ombuden stödde Odell. På så vis kan allt bli vid det gamla och det är både bra och litet tråkigt.

Med Göran Hägglund kan Kristdemokraterna fortsätta att vara ett huvudsakligen snällt, socialkonservativt parti, ett medgörligt alliansparti som på ett prydligt sätt administrerar regeringens hälso- och äldrepolitik.

Men risken är att man fastnar i samma svårigheter som tidigare: Oförmågan att förklara den egna relevansen för väljarna, och en i det närmaste traumatiserad beröringsskräck inför hbt-frågor.

Det är fortfarande oklart vart Mats Odell hade försökt styra partiet, men sannolikt hade i alla fall de kristna, moralkonservativa krafterna fått ökat utrymme under hans ledarskap.

Det hade knappast lett till större valframgångar i sekulärismens Sverige. Kanske hade de borgerliga stödväljarna vägrat rädda KD i nästa val, vilket i så fall hade förpassat partiet till den parlamentariska diasporan.

Ett sådant scenario hade kunnat luckra upp den blockpolitik som numera präglar svensk politik. Nya samarbetskombinationer hade behövt sökas. Det hade inte varit fel. Men 2014 är långt borta och det nyttar inte att räkna ut och lägga ihop procentsatser från opinionsmätningar, för att utifrån detta sia om framtida regeringsbildningar.

Förr eller senare åker Kristdemokraterna ur riksdagen om de inte lyckas bli relevanta för större väljargrupper. Helgens seger för Göran Hägglund kan ses som en sista chans att göra något vettigt av det sociala engagemang som många kristdemokrater besitter. Det av kongressen beslutade barnperspektivet måste snart fyllas med innehåll om det inte bara ska bli ett alibi för samma gamla konservativa familje- och sexualpolitik som partiet hittills har levererat.

Överhuvudtaget bör nog partistrateger och ideologer ligga lite lågt med nya slogans och ovanifrån bestämda profilfrågor framöver. Kanske vore det bra att jobba på ett tag utan stora åthävor.

Hos många kristdemokrater finns ett genuint intresse av att ta hand om miljön, liksom ett engagemang för biståndsfrågor. Det kunde vara en god idé att höja blicken från köksbords- och sovrumsfrågorna och ge utrymme för den kristdemokratiska förvaltarskapstanken. Det skulle göra partiet lite aptitligare i många potentiella stödväljares tycke, samt faktiskt sätta ljuset på politikområden som behandlas rätt styvmoderligt av stats- och finansministrarna.