Att kulturnämnden i Halmstad vill säga upp avtalet med Halmstads Kvartersteater var väntat. Tråkigt, men väntat. Men att femklöverns kulturpolitiker vill föra över drama- och teaterverksamheten för barn och unga mellan 7-19 år till Kulturskolan är en högst oväntad lösning. Det känns litet som att surfa på Kvartersteaterns "räkmacka".

Samtidigt används en del av anslaget till att förlägga Kulturskolans utökade drama- och teaterverksamhet i de mindre tätorterna.

Helt klart är att alliansen och Miljöpartiet vill avsluta beställningsuppdraget med Kvartersteatern. Pengarna flyttas från kulturnämnden till barn- och ungdomsnämnden som ansvarar för Kulturskolan. Tre av femklöverns kommunråd fanns på plats när förslaget presenterades tillsammans med kulturnämndens ordförande Lena Ekman (M) för att ge tyngd åt den kulturpolitiska viljeinriktningen.

Vad har Kvartersteatern gjort för ont mer än att ha lockat mängder av barn och ungdomar genom åren att våga ta ton och plats på scen? Att de sedan blivit kvar och fortsatt spela teater eller rent av, som i något fall blivit regissörer, är väl inte heller så illa? Verksamheten har drivits med hjälp av bidrag från kulturnämnden och med avgifter från deltagarna.

Teater för ungdomar och unga vuxna i åldern 15-25 år läggs ut på anbud, med förbehållet att verksamheten ska hålla till på Kulturhuset. Här är det bara Miljöpartiet som hoppas att Kvartersteatern lägger ett anbud och vinner upphandlingen. Både M och FP tror att intresse finns på andra håll, som exempelvis i Göteborg. Vem klarar att bedriva en sådan verksamhet för en halv miljon kronor om året? Och nästa fråga är, varför det inte görs redan av så kallade externa aktörer?

Kulturnämndens egentliga problem är att avtalet med Halmstads kvartersteater varit ett tillsvidareavtal sedan det skrevs 2006. Sådana avtal skrivs inte längre. Enligt lagen om kommunal upphandling måste amatörteaterverksamheten upphandlas beroende på bidragets storlek. Nu är det Halmstads kvartersteater som får betala för fadäsen, genom att avtalet sägs upp och hela verksamheten hotas av nedläggning.

Ännu märkligare i de här turerna är att femklövern vill "kommunalisera" delar av Kvartersteaterns verksamhet. Med en socialdemokratisk dominans hade idén varit förklarlig. Eller också är det en helt logisk utveckling av Nya moderaterna som numera gör arbetsrörelsens begrepp till sina?

Nästan ingen kultur kan bära sina egna kostnader. Bidrag, i form av statligt och kommunalt stöd eller stipendier, står för konstens sätt att överleva. Vissa kulturyttringar behöver särskilda lokaler för sin utövning, ungefär som fotbollen behöver gräsplaner och omklädningsrum. I sin iver att sprida drama- och teaterverksamheten utanför centralorten får det duga med befintliga lokaler.

Det måste ändå vara avgjort bättre i just amatörteaterns fall att använda Kulturhusets alla möjligheter, även om det innebär transporter för unga utövare bosatta i de mindre tätorterna. Det luktar mer landsbygds- än kulturpolitik, vilket inte gynnar amatörteaterverksamheten för barn och ungdomar.