Vargarna är för många, anser jägarorganisationerna. De skadar och dödar boskap, husdjur och viltet, samtidigt som de stör människorna i skogslänen.

Nej, vargarna är för få, svarar miljöorganisationerna. Stammen är liten och geografiskt isolerad och borde utökas med fler friska vargar. Om inte stammen kan växa riskerar problemet med inavel att öka.

Så böljar debatten om vargen fram och tillbaka, år efter år. Den svenska regeringen har försökt överbrygga klyftan med ordnad licensjakt på varg.

Tanken är att jägarna ska få skjuta ett bestämt antal vargar om året. Därmed, hoppas regeringen, ska de bli mer positiva till vargstammen i stort, vilket i sin tur ska göra det enklare att föra in nya individer ivargstammen.

Meningen är också att graden av inavel skall minskas genom avskjutningen. Något som miljöminister Andreas Carlgren nu bekräftar. Samtliga djur som fälldes under 2009 var inavlade, har Naturvårdsverket konstaterat.

Samtidigt hoppas regeringen att jakten också leder till ökad acceptans för varg i närområdet. Här kan resultatet diskuteras.

EU-kommissionen har inte heller hittills låtit sig imponeras av regeringens resonemang. Efter att bland andra Naturskyddsföreningen och Rovdjursföreningen förra året anmälde den första svenska licensjakten på varg pågår en skriftväxling mellan miljökommissionären Janes Potocnik och miljöminister Andreas Carlgren.

Potocnik har flera gånger riktat skarp kritik mot den svenska politiken. Han anser att regeringen borde ha börjat med att stärka den svenska stammen med friska vargar från utlandet innan man fattade beslut om jakt. Regeringen valde att göra tvärtom.

EU-kommissionen har nu formellt anmält vargjakten som ett brott mot EU:s miljölagstiftning. Carlgren svarade med att kalla till en presskonferens, där han försäkrade att regeringen vill ha biologisk mångfald och redogjorde för planerna för att placera ut nya vargar.

Han var också tydlig med att Sverige måste få sköta vargfrågan själv utan EU:s inblandning, eftersom regeringen strävar efter att väga in alla hänsyn så långt det går. Hans ödmjukhet inför den komplicerade frågan präglade budskapet. Förankring och samverkan med berörda invånare var nyckelorden som nödvändigtvis måste bli verklighet.

Andreas Carlgren var extremt försiktig, på gränsen till vag, vad gäller utsättningen av ett fåtal vargvalpar från svenska, och eventuellt finska djurparker, efter noggranna studier om ungarnas förutsättningar att överleva i vilt tillstånd. Även vuxna vargar kan bli aktuella, men här var han om möjligt än mer oklar i tid och rum.

I övrigt försvarade han regeringens politik med samma argument som tidigare förts fram.

”Att skydda utrotningshotade djur ska också kunna förenas med att ta ansvar för människors livsförutsättningar … Enligt mitt sätt att se det är det här en styrka för den biologiska mångfalden i landet.”

Den här gången ger hans ödmjukhet sken av osäkerhet och blir därmed föga övertygande. Menar han allvar med viljan till förankring och nära samverkan är ett litet steg taget närmare en fungerande rovdjurspolitik i vargfrågan.

cDen här gången ger hans ödmjukhet sken av osäkerhet och blir därmed föga över tygande.