Jag är 56 år och har sedan sex år en cancerdiagnos. Iperioder har jag fått god vård på Länssjukhuset iHalmstad och specialistsjukvård i Lund. Mestadels har jag varit i mitt hem.

Sedan en tid har min sjukdom accelererat. Det finns inte längre någon behandling att ge. Jag har in i det längsta velat stanna kvar hemma och där fått hjälp genom hemsjukvård. Nu är detta inte längre möjligt. Jag vårdas nu på Länssjukhuset. På fackspråk befinner jag mig i palliativt skede, det innebär helt enkelt att jag sannolikt kommer att dö inom överskådlig tid.

Hos min behandlande läkare har jag begärt att få vård i slutet av mitt liv på så kallat hospice. Det är en specialiserad form för vård i livets slutskede. Men det finns inte i Halland.

Därför har jag begärt att få komma till hospice i ett annat län, gärna i Stockholmstrakten, i närheten av några av mina barn, barnbarn och anhöriga.

Jag vägras dock en läkarremiss. Skälet sägs vara politiska beslut. ”Jo, men visst kan du få vård utanför länet”, sade en högre tjänsteman, ”men då får du betala själv förstås”.

Kanske den högre tjänstemannen har en privat försäkring, vad vet jag. Själv har jag haft tillit till den offentliga välfärden. Det har jag inte längre.

När jag ligger här i min sjukhussäng läser jag de politiska partiernas vallöften. De handlar med varierade formuleringar från alla partier om:

mångfald i välfärden så att större valfrihet och tillgänglighet blir verklighet,

att jag skall känna mig trygg med att jag får vård när jag behöver den,

att patientens inflytande måste öka,

att jag själv skall få bestämma till vilken vårdgivare jag ska gå,

att alla skall ha tillgång till snabb vård och hjälp till specialistvård om det behövs,

att alla ska få den vård man behöver oavsett var man bor, varifrån man kommer, vilken ekonomi man har, hur gammal man är eller vem man är.

Jag känner inte igen mig. Som enskild patient är jag helt utlämnad till omständigheter som jag inte alls kan påverka. Under min sjukdom har jag och min kropp uthärdat det mesta man kan tänka sig. De besked som jag nu får om att min önskan om en värdig sista tid i livet, inte kan tillgodoses, har jag svårt att uthärda.

Jag trodde inte att en ”kamp” om ett värdigt liv idöendet till slut skulle uttömma mina krafter.

Jag håller den anonyma massan av politiker och tjänstemän ansvariga för om resultatet blir att ”kampen” och inte sjukdomen till slut avslutar mitt liv!

Utlämnad patient