Sjuka personer lämnas utan ersättning i månader. Det är konsekvensen av regeringens införande av ett mycket hårt regelverk och ett standardiserat synsätt på rehabilitering av sjukdomar.

Efter införandet av den bortre parentesen i sjukförsäkringen och arbetslivsintroduktionen på Arbetsförmedlingen har, i några fall, AF och behandlande läkare förordat sjukskrivning men Försäkringskassan meddelat avslag. Antingen får man sin sjukskrivning godkänd efter omprövning och komplettering av läkarintyg eller blir avslaget slutgiltigt.

Handläggningstiden har gjort att dessa kunnat komma tillbaka till AF efter 1-3 månader. Under tiden får man ingen ersättning.

Medborgare kan inte längre hysa tillit till vad en myndighet eller läkare säger.

Allvarligast för den enskilde är dock att man kan bli utan ersättning en längre period. För den som redan har knappa resurser kan 2-3 månader utan vare sig sjukpenning eller aktivitetsstöd rasera en privatekonomi. Den oro man känner i den situationen är dessutom ett allvarligt sabotage mot rehabiliteringsprocessen.

Det kan inte heller vara önskvärt eller rimligt att de drabbade ska hänvisas till försörjningsstöd, som oftast inte heller är någon självklar lösning eftersom man räknar inkomst tre månader tillbaka.

Politiker på riksplanet uttalar ofta att människor inte ska hamna mellan stolarna. Här har man skapat ett system där vissa uppenbarligen gör det. Jag menar att det är ovärdigt en värfärdsstat.

Det är begripligt att olika myndigheter och läkare kan göra olika bedömningar utifrån sina olika roller.

Konsekvensen av det bör dock inte läggas på den enskildes axlar. Det borde vara myndigheternas och läkarens ansvar att enas om hanteringen och att den enskilde fram till dess tillförsäkras ersättning i form av antingen sjukpenning eller aktivitetsstöd.

Stefan Hansson, arbetsförmedlare/socialdemokrat