Vart tar människovärdet vägen när trappan lutar utför? Jag tror att många värjer sig vid tanken på att livet har ett utförslut där alltmer av den egna integriteten måste överlämnas till någons åtgärdslista. Ständigt påminns vi om hur de sista åren i livet saknar värdighet. En del går ett steg längre i tanken och funderar över hur de själva kan avgöra livets slut.

Trots propåer om nya och redan genomförda utredningar från beslutsfattare händer det väldigt lite. Allt blir bara tuffare när åldrandeprocessen tar greppet om den gamla sköra och svaga kroppen. Sjukvårds/omsorgsbehovet ökar. Kronor och ören styr vardagen.

30 eller 40 minuters väntan på stöd för ett toabesök. De mest intima sysslorna blir föremål för klockans tickande. Oron för att hjälpen inte skall hinna fram måste kännas frustrerande. Per i artikeln 17/7 är inte ensam. Det händer inte sällan att äldre personer tar upp detta problem.

Situationen beror inte på att vårdarna saknar förmåga till inlevelse. De befinner sig i en sjuk organisation utan förutsättningar att tillhandahålla optimal omsorg.

Den åldrande människan har blivit en handelsvara. Lägsta anbudet tar hem vinsten. För visst måste man göra vinst även när man handlar med människans värde. Tankarna går till gamla tiders auktioner på människor, där lägsta budet vann.

Det kan finnas ett nära samband mellan vinsten ivårdföretagen och en begränsad tillgång till personal. För det är just fler händer som behövs, så att inte Per behöver vänta i 40 minuter på sitt toalettbesök.

Ingeborg Oléni (SPI), kandidat i landsting och riksdagsval 2010